dreamer

Det kändes bra och det kändes dåligt. Det kändes rätt och det kändes fel. Det var konstigt men precis som vanligt. Det var nytt men ändå likadant. Det var bara en salig blandning av alla känslor som egentligen går att känna. Ledsamt, lättnande, roligt, hemskt, irriterande, nedslående, uppiggande och förvirrande.

Det värsta var bara att det kändes som ett avslut, det kändes inte bra i magen och jag längtade hem samtidigt som jag ville stanna kvar. Det kändes inte som jag. De onödiga kommentarerna, bristen på känsla och stelheten sved mest. Väntan på något annat. Något mer. Som om allt man gör måste betyda något. Som om allt man gör måste ha en mening eller leda till något.

Jag vet inte ens vad jag ville. Jag ville bara känna hur det kändes, om allt var vanligt eller helt annorlunda. Och det var det. Jag ville känna hur mycket jag klarade av och vad jag överlevde att möta. Jag ville bevisa för mig själv och för någon annan att livet går vidare. Jag ville få veta om det fanns någon framtid.

Och svar, ja de fick jag allt. Frågan är bara om det var några svar som jag kan få några egentliga svar av, eller om det bara var ytterligare ett bevis för vilken utomordentligt suverän skådespelare jag är.