dreamer

Jag lät det skina igenom idag och jag vet inte riktigt hur jag känner så här i efterhand. Ibland kan jag gå en hel dag och fantisera om det, hitta på vad de skulle säga, hur det skulle se ut, vad som skulle hända. Jag vet inte varför jag gör som jag gör. Varför jag gömmer allt som egentligen är sant. Det känns som att ungefär en femtedel av den jag är, det jag känner och hur jag mår får all plats, det femdubblas och projiceras på hela mitt yttre.

Jag önskar alltid att jag skulle våga visa de där andra, undangömda delarna. Men för att vara helt ärlig är jag rädd. Och jag vet inte ens vad jag är rädd för. Antagligen för att jag inte vet hur man gör, för att jag inte vet vad som kommer att hända med mig, hur människor kommer att reagera och för att jag helt enkelt är livrädd för det som jag på samma gång längtar efter allra mest.