dreamer

Och jag insåg att alla mina förhållanden är som årets årstider. När vintern smälter undan och våren nalkas är livet ljust och hoppfullt. Det känns som att hela världen ligger för ens fötter och man börjar tro igen. När små blommor gror och de första bladen växer på träden så inleds mina förhållanden med samma lätta känsla och samma magi.

När sedan sommaren kommer går det inte att vara annat än lycklig. Vad som än händer känns det alltid som man är i ett lyckorus och det finns alltid möjligheter och problemen löser sig alltid. Människor runt omkring en är lyckliga, hur mycket tid man än spenderar verkar det alltid finnas mer och hela tillvaron känns perfekt.

Hösten innebär svalare väder och känslor och färger blir lite mörkare, lite lugnare och mer samlade. Trots detta finns det hopp tack vare nya vackra färger som är varma, mysiga regndagar och varma kläder att gömma sig i. Dessutom finns fortfarande en liten gnista tänd inom en eftersom man börjar längta och planera något nytt. Är det inte julen som lockar så är det den vita, glittrande, till synes oskyldiga snön. En strävan framåt fast allting omrking verkar falna och verkligheten springer ikapp.

Sist av allt kommer vintern. Först vit och bländande. Därefter mörk, iskall, grålik och dyster. Allting känns tungt och trist och längtan efter sommaren verkar aldrig leda till någonting. Inte mycket som överlever allt detta. Men kanske kanske förändras det. För hoppet är ju, som sagt, det sista som överger.