dreamer

Det finns ingenting jag avskyr så mycket som att känna mig tvingad till att göra saker. Det slutar alltid med dåliga resultat och ett uruselt humör för att alltihopa känns som ett misslyckande. Av någon anledning har jag på sistone känt mig tvingad till en otrolig massa saker utan att egentligen ha några krav på mig. Känner mig tvingad till att vara nyttig, börja träna, skriva, stiga upp på mornarna, vara trevlig, höra av mig till folk, träffas och umgås, vara glad och pratsam.

Egentligen krävs ju inga enorma ansträngningar för att klara av detta men ändå ligger en obehagskänsla över allt. Jag kan inte skriva när jag känner någon press, jag är en sådan person som måste vänta tills jag får inspiration och idéer. Jag avskyr att göra saker för någon annan skull. Det kanske låter själviskt men jag vill känna att jag gör saker som i första hand gör mig nöjd och lycklig, inte någon annan. Det innebär ju inte att jag inte tycker om att hjälpa någon eller göra något fint för en annan person - det älskar jag eftersom jag blir lycklig när andra blir det. Men i grund och botten måste det komma från mig och inte vara någon som ber om det.

Flamsigt, tramsigt, vimsigt och flummigt. Precis så känns det mesta jag gör just nu.