love of my life
Jag har alltid haft svårt för all död och misär och alla hemska saker. Börjar lätt gråta över nyheter även om jag egentligen inte drabbas på något sätt annat än att jag läser om det. Jag blir ledsen för de anhörigas skull, jag gråter över hur orättvis världen kan vara och jag blir upprörd över att det alltid verkar vara de mest underbara personer som råkar ut för allting.
Nu är jag ju som vanligt inte ett dugg drabbad egentligen. Ingen jag kände, ingen som jag känner som kände. Allt det handlar om är en hockeyspelare som jag hade en liten crush på. Inte bara en liten. Det var min favorit. Och jag som älskar hockeyspelare. Och jag som älskade Stefan Liv. Inte för att jag har tänkt på honom särskilt mycket på sista tiden, eller egentligen någonsin vetat särskilt mycket om honom. Allt jag vet är att jag hejade på HV71 i Elitserien när AIK hade åkt ned för att jag tyckte så mycket om Liv. Och han var min målvakts idol. Och jag grät när han vann SM-guld för att han såg så fin ut.
Och jag måste ju vara jordens töntigaste som blir förälskad i sånt. Men det är sån jag är. Gråter när jag ser andras olycka och gråter när jag ser andras lycka för att jag bara föreställer mig hur stolt jag skulle vara om personen ifråga var min egna lilla unge.
Vila I Frid, sweet love of my life
