dreamer

Att jag egentligen tycker om att prata är både en lögn och en sanning. Det beror på hur man menar när man säger prata. Jag vill gärna tycka om att prata, vill kunna berätta saker om mig själv, vill att folk ska vara intresserade. Samtidigt är jag rädd för att när jag berättar saker om mig själv ska folk springa och skrika och aldrig komma tillbaka. Dum tanke. Hur troligt är det egentligen. Hur ofta springer folk skrikandes iväg för att man berättar vad man är rädd för, vad man känner, hur man mår.

På sätt och vis är det inte en dum tanke, för jag har i princip aldrig berättat så mycket för någon, så jag kan ju faktiskt inte veta om de skulle börja rusa därifrån med ett enda ord i huvudet: "galen". Men det är ju en väldigt dum tanke på så sätt att jag har aldrig någonsin hört talas om att det har hänt någon. Dessutom brukar jag alltid föreslå att man ska sätta sig in i den situationen själv och fundera över hur man själv skulle reagera. Jag skulle nog inte springa och skrika. Inte över de sakerna som jag själv skulle kunna berätta för någon.

Men ändå. Ändå.