dreamer

Har varit och är fortfarande oerhört tom på ord. Vet inte vad det beror på eller hur länge det ska vara men jag känner mig så oerhört ofokuserad och sårbar. Minsta lilla kritik och jag vill lägga mig ned och gråta, minsta motgång eller sorgliga sak får tårarna att rinna ned för kinderna. Och det där ofokuset gör inte saken bättre. Tusentals tankar åker bergochdalbana inne i huvudet men på något sätt går det för fort för att mitt medvetande ska få något grepp om dem. Vissa kanske skulle kalla det depression. Jag vill inte vara deprimerad, vill inte ha någon svacka just nu så jag tänker bara låta bli att benämna det och härda ut.