dreamer

Ja, det är kul att vara tillbaka. Ja, det är skönt att komma i gång med den vanliga vardagen igen. Ja, jag är helt dödstrött och slutkörd och har ont överallt. Och nej, nej, nej, nej, jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna släppa taget om det här jobbet.

Jag fattar inte hur jag är funtad men det känns som att jag aldrig någonsin vill gå vidare? Som att jag efter ett litet tag trivs och känner att jag har hittat min plats och att jag aldrig någonsin vill göra något annat. Det är ju i och för sig inte någon dålig egenskap att vara nöjd med det jag har och att kunna trivas var än man hamnar, men på något sätt känns det lite snett också. Fast jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Men jag påminner mig själv varje dag - jag måste inte ha så bråttom vidare. Jag behöver inte tänka på framtiden jämt och ständigt. Jag måste inte alltid veta vad som kommer att hända härnäst. Just nu är det faktiskt tillräckligt att veta att jag har att arbete jag trivs och mår bra med i ett par månader framåt och sen får jag ta resten som det kommer. Jag kan leva i nuet. Jag lever ju nu.