dreamer

När livet fortsätter framåt men jag envist klamrar mig fast vid dåtiden och hela tiden övertalar mig själv att gå tillbaka, det är då jag inte riktigt vet vad som händer. Det är då det känns som att jag bara står och stampar på samma fläck om och om igen. Det konstiga är att jag ändå vill tillbaka för hur fri jag än känner mig och hur mycket kontroll jag ändå återtagit så känns en del av mig fastlåst. Det känns som att jag har gett iväg en del av mig själv och du varken vill eller kommer att släppa den fri igen, vilket innebär att hur mycket jag än jobbar med mig själv så är det en del som är i någon annans makt. Jag vet att jag läser för mycket och inbillar mig för mycket och att fantasyromaner antagligen inte är bra för personer som inte kan skilja drömmar från verklighet, men jag inbillar mig i alla fall att jag måste gå tillbaka och leta efter nyckeln till den där buren där en del av mig ligger inlåst. Jag måste på något vis låsa upp buren för att bli hel igen. Och hur i all världen ska jag kunna hitta något utan att leta? Och för att leta måste jag ju gå tillbaka till de platser jag besökt tidigare. Jag vet inte hur framtiden kommet att se ut, det är ingen idé att spekulera, jag måste helt enkelt lita på mig själv. Och när det är för många känslor som försöker göra sig hörda börjar jag alltid blanda in förnuftet. Det är då jag hamnar här, i ett vägskäl av hoppets, längtans, förnuftets och rädslans ändar.