dreamer

Livet kan inte vara för kort eftersom det är det längsta vi någonsin kommer att uppleva, i alla fall som vi känner till i nuläget. Alltså kan man inte säga att livet är för kort för att må dåligt, för att ångra saker och så vidare. Allt det där som det brukar skrivas och pratas om. Med det är det dock inte sagt att man borde må dåligt, ha ångest och gråta, men det är sannerligen inte för kort och det är dessutom ganska svårt att undvika, i princip omöjligt skulle jag vilja påstå.

Jag är lite såld på barnböcker och barnfilmer, har nog alltid varit och kommer antagligen alltid att vara det, och en favorit är Alfons Åberg, de säger många kloka saker i de filmerna. Bara ett exempel är just det att man inte alltid kan ha roligt, man kan inte alltid vara glad för det är ju de dåliga stunderna som gör att man kan uppskatta de bra så otroligt mycket. Om allting alltid var roligt, då skulle det inte vara roligt längre, då skulle roligt vara lika med vardag.

Livet är inte för kort för någonting, man kan visst ångra saker och ändå ha det bra. Och det är inte alls dumt att tänka igenom de beslut man tar, man ska bara undvika att låta saker och ting gå till överdrift.

Livet svänger och allt kan slå om så himla fort, så fort att jag varken hinner uppmärksamma när, eller ens vad som åstadkommer, förändringen. Idag är en tredjedel av mig försvunnen och pulsen går i hundrafemtio för tillfället. Ingenting snurrar i huvudet utan det är bara tomt, tomt i både huvud och bröst som om någon slitits bort från mig. Om jag inte hade känt hjärtat slå i skrivande stund hade jag nog övervägt att någon stulit det och gömt i en skog någonstans.

Jag blir så förvirrad av de här konstiga slängen, som bara verkar falla över mig från skyn. Det är som om jag inte är fullständig, som om något saknas. Ett par pusselbitar som försvunnit i villervallan att se motivet. Samtidigt kan jag inte ge mig i väg att leta efter bitarna eftersom jag inte har den blekaste aning om var de kan finnas, det känns som att jag är på jakt efter nålar i en höstack ungefär. Eller som en droppe i något av jordens alla hav. Det känns med andra ord som en sådan omöjligt stor uppgift att jag inte vet i vilken ände jag ska börja och därför inte kommer i gång över huvud taget. Men jag måste komma i gång, jag måste ge mig ut och leta och jag kan inte vänta för länge till.

Det är dags att börja ta egna beslut.

Idag har, tvärtemot gårdagen, varit en sådan otrolig lyckodag. Hela dagen har jag strålat lika starkt som solen och det har varit omöjligt att vara något annat än glad och genomlycklig. Vaknade och var pigg för en gång skull med solen skinande genom fönstret. Kom upp i tid och kände mig alldeles lätt. Har varit fulklädd men har ändå känt mig fin och vi har haft en underbar dag på jobbet med sol, lekparker, picknick i gräset och städning inför sommaren och semestern. Nu har jag bara fyra dagars jobb kvar innan jag får gå på min efterlängtade semester, första sedan i oktober.

Kvällen ska spenderas in solen på balkongen och sedan framför fotbollsmatchen som får gå precis hur den vill, för jag har både korsord och bra läsning som alternativ. Har även varit och storhandlat inför helgen och det blev bara nyttigheter och godsaker. Om det bara fortsätter så här kan jag inte känna mig annat än fri som en fågel.

Lagom ångestdag utan en aning om varför. Eller kanske har en liten aning. Det var i alla fall några små glädje moment, jag hade fin långklänning på jobbet som bag köpte igår. Att känna sig extra fin kan faktiskt lyfta upp en hel dag ibland. Fick även träffa två människor som jag tycker väldigt mycket om.

Annars så är det lite kaotiskt i hjärnan just nu. Olika känslor slåss om att få ta mest plats och jag har svårt att ena dem. Saknar allting med dig, ditt skratt, din röst, ditt sätt, dina sms, dina telefonsamtal, ditt hus, din lukt och dig. Även fast det var länge sen kan jag komma på mig själv på bristningsgränsen, med tårar vräkandes bakom ögonlocken och hjärtat som bränner som kolsyreis i bröstet.

Vad som skapar kaoset är att jag ändå har det bättre, jag behöver inte leva och känna dubbelt på samma sätt som förr, jag är lugnare, mer min egen och jag slipper den hemska känslan och ångesten du skapade hos mig. En annan slags ångest än den jag känner nu. Jag blir inte nedtryckt på samma sätt som förut och jag kan vara mig själv. Alla de bevisen borde vara tillräckliga, de borde säga allt om att jag klarar mig bättre nu och att allt är rätt. Ändå skapade färden förbi ditt hus ett hugg i mitt hjärta som jag inte kunde förklara och det sved enda in i skelettet. Det kröp i benen och jag ville bara fly. Adrenlinet fick mig att hyperventilera.

Jäkla kaos. Ska skölja bort alla känslor med en varmdusch och spola ner skiten i avloppet där den hör hemma nu.

Det känns inte som att det är sant när jag säger att det idag är exakt ett år sedan jag tog studenten. Det känns helt sjukt att jag inte gått i skolan på ett år och vad som känns ännu konstigare är att jag har vant mig vid det, att det inte känns konstigt att gå till jobbet varje morgon istället för till skolan.

Egentligen skulle min första tanke vara att det inte har hänt särskilt mycket, att jag inte förändrats särskilt mycket och inte heller min omgivning. Om jag tänker efter lite, och räknar med detaljer som på det stora hela kanske inte gör så stor skillnad men tillsammans med många andra små saker är en smärre revolution, har det hänt så otroligt megamycket att jag inte kan fatta hur så mycket saker kan ha hunnit hända på så kort tid. Men precis som skillnaden mellan att vara nitton och fortfarande tonåring mot att vara tjugo och så kallad vuxen känns det inte särskilt stort, inte särskilt annorlunda. Det är först när jag börjar tänka på betydelsen av det hela som jag blir stum av såväl förundran som av surrealism.

Om ytterligare ett år kommer jag säkerligen vara lika chockad över hur fort det året har gått, och hur konstigt men ändå vanligt det känns att vara tjugoett. Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Idag ska jag njuta av middag med systeryster och imorgon blir det Göteborg. Sen får den som lever se. Lev väl.

Jaha då var man tjugo på riktigt då. Firade ordentligt med alla möjliga personer. En salig blandning av alla jag tycker om ungefär. Av någon anledning var jag alldeles jättegenerad hela dagen och halva kvällen, annars vart allt perfekt. Minns hela kvällen och känslan dom dyker upp är glad. Glad och lycklig. Det känns inte dögammalt, bara ytterligare ett år äldre och inte så mycket mer med det. Vem vet hur länge jag lever, andas, har tak över huvudet, mat på bordet, alla nära och kära i behåll och går omkring och känner mig lycklig? Det kan ta slut vilken sekund som helst så det är lika bra att åldras med åren och tänka på det som är viktigt. Jag behöver inte oroa mig för någonting. Jag kan inte lösa problem som ännu inte existerar. Jag kan och borde och vill och ska bara leva varje dag och ta vara på alla de där bra stunderna.

Bra stunder är de som räknas. Dåliga stunder för säkert med sig något vettigt de också, men det är lyckostunderna man måste ta vara på allra mest. Som alla leenden och kramar igår, som solpromenaden med en gammal vän idag, som filmkvällen med pappa och som tårtfrukosten i solen.

Klyscha klyscha klyscha. Det är nog så det är trots allt!

Idag är liksom min sista dag som tonåring. För alltid och all framtid. Jag tror inte att jag är en sådan person som lever i "dåtiden" och drömmer mig tillbaka i tiden men jag kan nog göra det under kortare stunder och särskilt då jag inte vet vad som ligger framför mig. Å andra sidan är jag nog världsmästare på att drömma om framtiden så fort jag inte är nöjd med tillvaron.

Imorgon fyller jag i alla fall tjugo år. Det känns helt sinnessjukt, orealistiskt, skrattretande, skrämmande och konstigt. Jag känner mig inte ett dugg som tjugo. Jag passar inte alls in på min egen bild och föreställning av vare sig hur en tjugoårig ser ut eller beter sig. Jag antar att det är som mamma säger, att man alltid känner sig tio år yngre än vad man egentligen är. Inte för att jag känner mig som tio år kanske, men i mina ögon, och i min hjärna, är jag fortfarande sexton-sjutton år och undrar vart fan jag kommer att hamna här i livet.

Jag känner mig inte särskilt mycket smartare, inte mer erfaren, inte säkrare och absolut inte mer vuxen idag än vad jag gjorde för fyra år sedan. Och jag tvekar på att natten kommer att skänka mig allt det där som jag tror att en tjugoårig behöver ha. Men vad min hjärna än tror så är jag faktiskt tjugo imorgon. Och vad mitt medvetande än försöker tala om för mig så vet jag ju egentligen att jag är både säkrare och klokare nu än när jag var sexton. Jag är en liten aning närmare mina drömmar nu än vad jag var när jag var sjutton. Och jag har definitivt med erfarenhet, det är bara svårt att fatta det.

Grattis i förskott till mig själv.

Idag känns det som att hela himlen gråter, på ett sätt gör det såklart att jag blir ledsen. Men samtidigt är det en bra ursäkt att inte gå ut på hela dagen, ligga framför tvn och se på film, äta gårdagens godis, dricka mängder av te och ta hand om sig själv lite granna.

Har haft en långtråkig timme som ägnades åt att titta på bilder. Hittade lite häftiga bilder av sminkningar och bestämde mig för att försöka göra en egen. Med tanke på att jag varken är modell eller proffssminkare och inte heller har särskilt bra material är jag mer än mer än nöjd. Så så här fin var jag när jag gick till affären och när jag nu ligger i soffan och tittar på Let's Dance.

som om hjärtat slutat slå