dreamer

Mamma kallar det för verklighetsflykt, men vissa dagar är det allt jag orkar med. Vissa dagar finns det inte tillräckligt mycket liv i mig för att jag ska orka med mitt liv och vissa dagar är det allt jag behöver för att faktiskt känna mig vid liv. Det är nog en verklighetsflykt på sätt och vis, men hur ska jag orka med allting annars? Och ibland känner jag att det är som det där med drömmar. Att vissa tycker bättre om natten och drömmarna för att de är bättre än verkligheten, det är ungefär så det känns. Att leva genom någon annan är ibland lättare, när jag inte vet vart jag ska ta vägen i mitt eget liv.

 

Ibland är det inte ens en verklighetsflykt, ibland är det bara för att jag inte har något bättre att göra, eller inte kan komma på något vettigt att göra rättare sagt. Och ibland är det så enkelt som att jag blir beroende. Jag är inte starkare än så, jag blir alldeles, alldeles för beroende av det. Och jag kan inte svara på varför.

 

Punkt punkt punkt. Sedan insåg jag precis att det är ett mycket mer ekonomiskt sätt att fly på också, till skillnad från de som flyr med hjälp av droger. Eller de som flyr landet. Eller något annat.