dreamer

Lagom ångestdag utan en aning om varför. Eller kanske har en liten aning. Det var i alla fall några små glädje moment, jag hade fin långklänning på jobbet som bag köpte igår. Att känna sig extra fin kan faktiskt lyfta upp en hel dag ibland. Fick även träffa två människor som jag tycker väldigt mycket om.

Annars så är det lite kaotiskt i hjärnan just nu. Olika känslor slåss om att få ta mest plats och jag har svårt att ena dem. Saknar allting med dig, ditt skratt, din röst, ditt sätt, dina sms, dina telefonsamtal, ditt hus, din lukt och dig. Även fast det var länge sen kan jag komma på mig själv på bristningsgränsen, med tårar vräkandes bakom ögonlocken och hjärtat som bränner som kolsyreis i bröstet.

Vad som skapar kaoset är att jag ändå har det bättre, jag behöver inte leva och känna dubbelt på samma sätt som förr, jag är lugnare, mer min egen och jag slipper den hemska känslan och ångesten du skapade hos mig. En annan slags ångest än den jag känner nu. Jag blir inte nedtryckt på samma sätt som förut och jag kan vara mig själv. Alla de bevisen borde vara tillräckliga, de borde säga allt om att jag klarar mig bättre nu och att allt är rätt. Ändå skapade färden förbi ditt hus ett hugg i mitt hjärta som jag inte kunde förklara och det sved enda in i skelettet. Det kröp i benen och jag ville bara fly. Adrenlinet fick mig att hyperventilera.

Jäkla kaos. Ska skölja bort alla känslor med en varmdusch och spola ner skiten i avloppet där den hör hemma nu.