what am I doing here on the floor, crying?

Ibland kommer man verkligen till en plötslig insikt om sig själv och det kan vara lite svårt att ta till sig. Nu, idag, har jag gjort det och jag är ganska så säker på att jag inte behöver någon psykolog för att komma fram till varför. Det är en sådan självklar grej. Men herregud, vad dum jag känner mig. Fast samtidigt brinner den där konstiga känslan innanför mitt bröstben och jag vill bara göra någonting.

Och jag tror att jag är lite kär i kärleken. Bara sådär i förbigående.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0