dreamer

Universitetsstarten kunde inte bli mer olik början på gymnasiet. Då började jag i en klass där i princip alla kände någon sen innan, där alla var otroligt studiemotiverade och där alla var i perioden "jag är egen och speciell och det ska fan märkas". Jag skolkade var och varannan dag och vantrivdes så oändligt att det inte ens går att beskriva. Jag saknade vanligheten, saknade känslan av att möta olika personligheter och att träffa människor som var och kände som mig.

Nu däremot. Nu verkar alla vara lika förvirrade. Ingen känner någon och vare sig folk kommer ifrån Göteborg eller någon annan del av Sverige så har alla sökt hit av en anledning, det här är något alla vill, på ett eller annat sätt. Alla är nya, främmande inför varandra och alla vill lära känna alla.

Till skillnad från gymnasiet känns allt så bra. Jag längtar så tills allt börjar på riktigt och jag kan koncentrera mig på skolarbete. Jag har träffat oändligt med personer som vill lära känna varandra, knyta nya kontakter och skapa något nytt.

Allt känns så positivt, alla är så intresserade, engagerade och tillmötesgående. Alla blir vi lik en dag. Och kanske är vi alla lika varandra redan när vi möter varande idag.