Kliché kliché kliché
Tiden här i Stockholm börjar lida mot sitt slut. Jag vet inte vad jag har framför mig, vet inte vad jag kan vänta mig, har ingen aning om var jag kommer bo, befinna mig eller vilka jag kommer känna om en månad. Jag vet ingenting, känns det som.
Trots det kan jag inte hjälpa att jag känner mig överlycklig. För en gång skull har jag kunnat släppa kontrollen, ignorera pessimisten och pedanten inom mig. Bara släppa taget och tänka att jag ska ta det som det kommer, den dagen den sorgen och på något sätt löser det sig alltid.
Jag kan bara inte låta bli att vara tacksam, att uppskatta varenda liten del av allt som händer och alla personer som jag känner. På något sätt känns det som att jag äntligen inser vad och vilka det är som verkligen betyder något för mig. Jag har drygt två veckor att hinna med alla måsten. Alla jag måste träffa, konfirmation, fest, grillskivor, middagar, måla om sängen, packa det sista av mitt liv i ytterligare kartonger.
Jag känner hur allt jag älskat här närmar sig sitt slut, hur alla farväl smyger sig på. Ändå är jag så tacksam. Jag är så glad och lycklig och sorgsen på samma gång. Jag kommer att sakna det så mycket. Men jag är lycklig nu, jag är fri att göra vad jag vill och känner för och jag vet vilka jag kommer att sakna.
Varje dag känns som ett avslut av något slag, varje dag kramas vi, blir tårögda och konstaterar att snart, snart är inte allt lika enkelt som det en gång har varit.
Äntligen kan jag förstå hur mycket allt har betytt, hur mycket personer har ställt upp för mig, berört mig, uppmuntrat mig och stått bredvid mig. Genom allt.
Jag kommer att sakna det varje sekund, tänka på det varje dag. Men jag är så lycklig.
