dreamer

Så. Är tillfälligt fri från min distraktion. Dagen har varit.. Omvälvande. Somnade klockan fem inatt. Försov mig förstås på morgonen. Fick blommor, present, fika och ett kort på jobbet. Tur måste jag väl säga att det bara var tre ordinarie där, annars hade jag väl grinat. Tur är det väl att jag fått två veckors jobb till. Då får jag träffa alla, säga hejdå på riktigt, det sista slutgiltiga, oåterkalleliga hejdået. Och jag bara vet redan nu att jag kommer börja gråta. Hur kan något som känns så rätt vara så sorgligt. Hur kan avsked alltid kännas så. Så. Jag vet inte. Så bara.

Samtidigt blir jag av med mina demoner. Jag slipper vara rädd för att se alla dem jag inte vill se. Jag slipper oroa mig för att möta idioter på väg till affären. Jag slipper ångesten över att kanske möta någon på bussen.

Man ska sluta leken när allt är som roligast. Den här gången flyr jag inte. Inte bara. Den här gången lämnar jag självmant något bra för något som jag hoppas ska bli ännu bättre. Det här är sådant som jag måste inse att jag kommer att behöva genomgå varje gång jag ska fatta ett större beslut. Och jag hoppas att jag kommer att få många sådana chanser i livet.

Lite kvälls-melankoli i all sin enkelhet.