Väggarna skriker
Så var juli snart över. Så fort det har gått, månaden försvann knappt innan den ens hann börja. Vilket betyder att flytten, dubbelflytten, närmar sig med stormsteg. På något sätt känns det fel, det är ju jag som ska ut och testa mina vingar, om de inte håller måste jag ju ha ett hem att komma tillbaka till. Men å andra sidan är det bra att det inte blev tidigare, för nog är jag allt för gammal att flytta från mitt barndomshem till en ny familjebostad. Det är nog bäst som sker, trots allt. Men lite vemodigt, det måste jag få tycka.
Juli, som sagt, sprang iväg och dagarna som passerade var fina. En riktig riktig sommarmånad. Med semester och jobb om vartannat. Långa dagar i solen, kvällar på uteserveringar eller terasser, trädgårdar, restauranger och altaner. Sommarläsningen är i full gång, har badat på stranden, har grillat och druckit vin, har kört massvis med bil, gått promenader och bara njutit av sommaren. Sådär som jag sa att jag skulle göra, bara att den mesta tiden inte har varit semester. Det har varit bra ändå.
Och idag åker vi. Fem dagar av frihet. Sen en veckas jobb. Minst. Sen två veckors väntan, ångest, längtan, packande, städande, målande, rädsla, hopp och förväntan.
Känslorna är blandade. Som synes.
Jag glömmer aldrig dina hemligheter
Igår kunde jag inte somna och under natten avlöste drömmarna varandra. Dagen har varit bra, bättre än igår och nu ska jag ägna kvällen åt att ställa iordning huset inför morgondagens visning, samt en promenad och glo lite på tv.
Imorgon ska jag dricka vin med Jennifer som fyller år idag. Och på fredag åker jag till stugan. Sommar sommar sommar.
Collide
Det kommer lösa sig. Allt kommer att lösa sig. I slutet blir allting bra. Ingen ångest, inte ta ut saker i förskott, inte oroa sig i onödan, inte tänka på sådant som gör mig ledsen.
Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end.
There's a song that's inside of my soul
Trouble is her only friend and he's back again.Makes her body older than it really is.She says it's high time she went away,No one's got much to say in this town
It's a small crime
...and I've got no excuse
fri och lite till
Mycket att ta in, fast jag egentligen redan visste om det. Har haft ont i magen flera timmar idag, och nu har jag ont i magen igen. Fast av en annan anledning. Jag måste sluta vara så kräsen. Sluta oroa mig för allt.
Det här kommer att bli bäst. Jag måste bara vänja mig lite vid tanken. Tar en paus från oroandet om framtiden nu.
here it's safe, here it's warm
Ibland undrar jag
hur allt gick till
vart du tog vägen
var alla försvinner
vem som bestämmer
varför människor är så själviska
hur man kan älska någon som inte finns
hur du mår
vem du är
vad du bryr dig om
vad du tänker på som ingen vet
vad du egentligen vill
Och allra mest av allt vill jag bara veta. Jag vill ha alla svar i hela universum så att jag slipper undra, ligga sömnlös och grubbla, gråta med frågorna snurrande runt i huvudet.
Men å andra sidan finns det inget som säger att jag skulle bli lyckligare av att veta, av att slippa undra. Antagligen är det sådär som med äpplena i Edens Lustgård. När man väl fått information blir allt bara värre. Mer komplicerat. Och vad är det för liv egentligen, att veta och förstå allt som händer?
Det är nog en del av livet, lite av livets mening. Det här att inte veta något, menar jag.
well, at least I know who I am
Livet rullar på. Pengar rullar in. Pengar rullar ut. Tankar kommer och tankar går. På fredag får jag svar. På fredag vet jag lite mer om min framtid. På fredag ska jag avgöra någonting, som jag hoppas kommer att förändra allting. Jag hoppas och drömmer om att jag ska kunna fly. Fly från all skit i Stockholm, fly från alla dåliga minnen, alla personer som gör mig ledsen, alla platser som ger mig ont i magen. Samtidigt är det inte bara en flykt, tanken är väl att det ska bli en resa, en chans att upptäcka något nytt.
En slags nystart.
Och om jag flyr, lämnar, åker, så är det ju även de bra sakerna jag kommer att gå miste om. Jag kommer att sakna Stockholm, trots min hatkärlek till mycket här. Jag tror att man ibland bara måste bryta rakt av, för att inse vad som egentligen betyder något, för att kunna gå vidare. Ibland är det lättare att klippa banden när man har lite distans.
På fredag vet jag förhoppningsvis lite mer.
glöm inte vem du är
Av någon anledning blir det alltid jätteknäppt när jag försöker lägga in många bilder i ett inlägg via "blogg-appen". Jag borde sluta med det men det går ju så mycket snabbare än att behöva ladda in alla bilder på datorn. Den där datorn som knappt används längre. Hur som haver går det ju att fixa till snyggt när jag använder en dator igen, så då kan det gott vara fult några dagar bara för att jag ska slippa krånglet.
Min semester har i alla fall inletts på bästa, tänkbara vis. Jag var i och för sig väldigt, väldigt arg den första natten, men sånt lägger sig för jag övar ju på att skita i dem som är idioter. Därefter följde fem fina dagar på Gotland. Jag har tagit de mest underbara bilderna, nästan så att jag tror att jag varit utomlands. På Gotland träffade vi släktningar, kusiner, sysslingar och sådana. Vi vandrade gata upp och gata ner, gick vilse i Visby. Vi åkte runt med bilen över halva ön, såg vackra vyer, grottor, loppisar, åkrar och ängar. Vi letade efter mysiga cafér och drack minst två koppar kaffe varje dag.
Jag läste min bok, löste mina korsord, fotograferade sådant som gjorde mig glad och försökte verkligen glömma bort livet i Stockholm. För ibland blir jag bara så förbannat trött på allting som är där, allting som är vanligt, allting som är hemma. Och om ynkliga fem dagar får jag svar. Fri eller fastlåst. Trygghet eller självständighet.
Eftersom jag jobbar i två veckor nu tog jag tillfället i akt och åkte vidare ner till landet. Jag hann knappt vara hemma för annat än några timmars sömn, uppackning, ny packning och en tur till soptippen. Nu har jag även med mig två fina dagar från Trosa Skärgård, med trettio grader varm, båtutflykt, sol, bad, grillning och bara sommar.
Riktig.
Jävla.
Svensk.
Sommar.
Nio dagars semester
