Väggarna skriker
Så var juli snart över. Så fort det har gått, månaden försvann knappt innan den ens hann börja. Vilket betyder att flytten, dubbelflytten, närmar sig med stormsteg. På något sätt känns det fel, det är ju jag som ska ut och testa mina vingar, om de inte håller måste jag ju ha ett hem att komma tillbaka till. Men å andra sidan är det bra att det inte blev tidigare, för nog är jag allt för gammal att flytta från mitt barndomshem till en ny familjebostad. Det är nog bäst som sker, trots allt. Men lite vemodigt, det måste jag få tycka.
Juli, som sagt, sprang iväg och dagarna som passerade var fina. En riktig riktig sommarmånad. Med semester och jobb om vartannat. Långa dagar i solen, kvällar på uteserveringar eller terasser, trädgårdar, restauranger och altaner. Sommarläsningen är i full gång, har badat på stranden, har grillat och druckit vin, har kört massvis med bil, gått promenader och bara njutit av sommaren. Sådär som jag sa att jag skulle göra, bara att den mesta tiden inte har varit semester. Det har varit bra ändå.
Och idag åker vi. Fem dagar av frihet. Sen en veckas jobb. Minst. Sen två veckors väntan, ångest, längtan, packande, städande, målande, rädsla, hopp och förväntan.
Känslorna är blandade. Som synes.