dreamer

Jag har gråtit så mycket den här helgen. Jag har gråtit lyckotårar, glädjetårar, avskedstårar, ledsentårar, en period i mitt liv är snart över-tårar och ilsketårar. Det är konstigt egentligen att så pass olika känslor alla får samma resultat. Känslorna, tillfällena, är så olika men det slutar ändå med att jag börjar gråta.

Det är kanske fel på kopplingen någonstans, det kanske slirar lite med alla nervtrådar och allt vad det nu heter. Jag kanske har slagit huvudet så många gånger att jag förlorat några viktiga hjärnceller.

Vem vet, inte du, vem vet, inte jag.

Jag har äntligen funnit lösningen på livets alla problem. Hitta en feg jävla pojkvän som inte vågar säga vad han tycker. Manipulera honom. Se till att han lämnar alla sina vänner.

Lev lycklig i alla dina dar.

Jag antar att det är såhär livet är, såhär mitt liv är. Det är uppgångar och det är nedgångar. Det är ständiga tankar på dåtiden och drömmar om framtiden. Det är beslut som måste fattas, beslut som kanske inte alltid känns helt rätt tas, ångras men tillslut uppfylls ändå. Beslut som känns helt rätt men blir helt kaotiska. Beslut son känns helt rätt och blir helt rätt.

Mitt liv består av eviga vägskäl. Ibland är vägen till korsningen längre och ibland kommer den innan man knappt hunnit gå vidare. Några få gånger missar jag korsningen och vandrar bara vidare rakt fram och ibland tar jag av alldeles för tidigt, men i mitt fall är det snarare så att jag tar av försent.

Sluta när du är på topp, sluta när leken är som roligast - är det inte så folk alltid sagt? Men hur lätt är det att välja en ny väg när den man redan går på är så underbar, perfekt, lugn och trygg. Och hur lätt är det att hitta en avtagsväg när man hamnat fel, när vägen inte var en väg utan snarare en snårig stig med taggiga rosenbuskar som lockar men ät ack så farliga.

Nu är vägen jag vandrat länge på alldeles kristallklar, jag ser allting framför mig och jag vet precis vart jag ska svänga av. Efter korsningen är det däremot dimma. Ingen skrämmande, mörk och obehaglig dimma, men trots allt dimma som gör det omöjligt att se vilken gata jag tänker ge mig in på.

Har haft tre underbara dagar den här veckan, en helt perfekt inledning på juni, på sommaren! I måndags hade vi utveckligsdag på jobbet och lekte lekar från åtta till fyra. Samarbetsövningar av alla dess slag och det kändes värdefullt, som att jag verkligen fick ut något av dagen.

I tisdags var vi tillbaka på jobbet igen och alla var nöjda sedan gårdagen, förberedelserna inför sommarfesten var igång och kvällen avslutades med försenad födelsedagsmiddag på Enskede Värdshus. Vi hade en trevlig kväll med underbar mat, bästa sällskapet och en cykeltur hem när solen äntligen tittar fram!

Och igår var det min födelsedag, så ett år klokare, mer erfaren och allt sånt där verkar jag ha blivit. Solen sken redan när jag vaknade och jag upplevde lite av den där födelsedagsmagin som verkar försvinna mer och mer för varje år. På jobbet fick jag gratulationer, kramar och sång av både barn, kollegor och föräldrar. Dagen för sommarfest var inne och det var mycket förberedelser, spänning i luften och alla var glada. Ett långbord med över 20 tårtor dukades upp klockan tre och allt gick finfint. Sedan var det dags för studentfirande och allra sist lite vindrickande på en uteservering. En alldeles lagom lång kväll, alldeles perfekt sällskap, alldeles underbar dag och så var den födelsedagen till ända!