dreamer

Jag antar att det är såhär livet är, såhär mitt liv är. Det är uppgångar och det är nedgångar. Det är ständiga tankar på dåtiden och drömmar om framtiden. Det är beslut som måste fattas, beslut som kanske inte alltid känns helt rätt tas, ångras men tillslut uppfylls ändå. Beslut som känns helt rätt men blir helt kaotiska. Beslut son känns helt rätt och blir helt rätt.

Mitt liv består av eviga vägskäl. Ibland är vägen till korsningen längre och ibland kommer den innan man knappt hunnit gå vidare. Några få gånger missar jag korsningen och vandrar bara vidare rakt fram och ibland tar jag av alldeles för tidigt, men i mitt fall är det snarare så att jag tar av försent.

Sluta när du är på topp, sluta när leken är som roligast - är det inte så folk alltid sagt? Men hur lätt är det att välja en ny väg när den man redan går på är så underbar, perfekt, lugn och trygg. Och hur lätt är det att hitta en avtagsväg när man hamnat fel, när vägen inte var en väg utan snarare en snårig stig med taggiga rosenbuskar som lockar men ät ack så farliga.

Nu är vägen jag vandrat länge på alldeles kristallklar, jag ser allting framför mig och jag vet precis vart jag ska svänga av. Efter korsningen är det däremot dimma. Ingen skrämmande, mörk och obehaglig dimma, men trots allt dimma som gör det omöjligt att se vilken gata jag tänker ge mig in på.