dreamer

Har tänkt att jag ska skriva något i en halv evighet, men det är så jobbigt att skriva på mobilen, plus att det blir fult, och datorn har jag ju igång en till två gånger per månad. Och då blir det såhär. Nu när jag väl sitter här kan jag inte formulera en endaste tanke, inte minsta lilla mening om något vettigt.

Tiden rusar som vanligt iväg. Hur mycket jag än önskar att jag skulle kunna stanna tiden och fortsätta där jag är nu så är det omöjligt. Att fånga dagen och allt sånt där känns ju som en omöjlighet, för jag vill fånga den här dagen, den här tiden, det här livet. Just nu är allting så underbart. Jag har jobbat två av mina sista fem dagar. Om tre dagarn möter jag alltså arbetslösheten igen. Och jag vill det verkligen inte. Jag vill inte släppa taget nu. Nu när jag älskar mitt jobb så mycket, när jag har världens mest underbara kollegor, när jag är omgiven av kärlek, lek och skratt hela dagarna. Samtidigt har jag ju valt det själv, det är som en slags.. ja, inte vet jag, en investering i min framtid? Att plugga en vettig utbildning för att kunna fortsätta med det här, som jag tycker så mycket om.

 

Som vanligt anar jag väl vad allt beror på. Jag är livrädd för att ta steget ut, falla över kanten. Jag litar inte på någon förutom mig själv, och nu litar jag knappt på mig själv heller. Jag tycker inte om det okända, jag vet inte vad jag ska ta mig till när jag inte vet hur min framtid ser ut, hur allting kommer att te sig. Men som sagt var. Det är ju jag som har valt det här. Det är jag som vill gå vidare, jag som vill göra något nytt, se något nytt, upptäcka något nytt. Det handlar ju egentligen bara om vad jag själv vill så varför måste jag alltid vara så rädd?