dreamer

Den senaste tiden har varit en riktig jäkla svacka. Allting bara faller och rasar samman men ingen märker något. Jag sitter fast i min ensamhet, fången i min ensamhet och lämnad med ingenting annat än alla tankar. Dagarna på jobbet går trögt och de säger att jag ser trött ut, slutkörd. Eftermiddagar och kvällar ägnas åt långa promenader i alla slags väder, tedrickande på altanen och städning. Städning som aldrig tar slut.

Och självklart min låtsasvärld av böcker. Mina evigt trogna böcker som alltid är desamma, alltid pålitliga och tillgängliga i högsta grad. De och nedpackningen av ett helt jäkla hus verkar hålla mig vid liv. Som om tanken på att packa ner mitt liv, 21 år, i kartonger och märka den med rosa och gröna klisterlappar gör att jag på något sätt håller kvar verklighetskänslan. Och mina allt längre flykter till en overklig värld gör att jag står ut med bristen på ett socialt liv.

Patetiskt och i högsta grad olämpligt. Men jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka när jag hamnar så här snett, så här fel, så här långt borta från allt det jag känner till.

Och jag försöker verkligen, anstränger mig att tänka positivt. Tänker varje kväll på vem jag är, vad som gör just mig till mig och vad som är så bra med det. Men ovissheten och rädslan gör mig imun. Jag kan inte hitta rätt, jag får bara vänta på att rätt ska hitta mig.