true colours are beautiful
Sekunder, minuter, timmar, dagar och veckor fortsätter att rusa förbi. Plötsligt har jag bott här i mer än två månader, utan förvarning börjar oktober närma sig november och oväntat nog är jag snart klar med min andra kurs på universitetet. Vilket innebär att det alldeles snart är dags för min tredje kurs och min första VFUperiod. Och jag längtar så! Min lluare verkar otroligt trevlig och jag har arbets- och barnabstinens. Jag saknar den där känslan att komma hem efter en riktigt lång dag på jobbet och bara däcka i soffan, tänka över dagens alla händelser och komma på mig själv med att le åt alla roliga saker som hänt och sagts under dagen. Jag saknar känslan av att göra något nyttigt, hjälpa någon, försöka förstå någon och få någon att förstå mig. Jag saknar barnens glädje, öppenhet, ärlighet och värme. Jag saknar att jobba helt enkelt.
Förutom att kursen snart är slut så har det hunnit hända otroligt mycket saker. Det är väl därför det känns som att tiden går så fort antar jag. Jag försöker att leva i stunden och låta bli att oroa mig över saker och ting, hittills har det fungerat bra, förutom att jag skjuter upp en del saker aningens för länge. Typ femhundra sidor litteratur eller känslor som jag borde berätta om. Men jag är nog trots allt jag vill påstå lite för feg. Jag säger att jag inte vet vad jag tänker i en del situationer, men det handlar mer om att jag inte vill erkänna det för mig själv och mindre om att jag är osäker och förvirrad. Att berätta om en känsla eller en tanke för någon annan innebär att den blir sann, på ett helt annorlunda sätt än vad den blir om jag bara låter den flyta omkring inuti mitt huvud och inte ge den någon uppmärksamhet. Att ignorera en tanke leder till att jag är medveten om att den finns där och att jag kan plocka fram den och åtgärda om jag vill, men om jag inte vill så är det helt okej att bara låta den vara där tills jag känner mig mogen. Om jag måste berätta om tanken så är den plötsligt verklig, då går det inte längre att ignorera den för då är det inte bara min tanke längre, då har jag plötsligt delat tanken med någon annan och då är vi två stycken som är helt medvetna om den, istället för att jag bara är lite halvt undermedveten om den.
Eller hur jag nu ska säga. Det där lät väldigt krångligt. Jag är knappt säker på att jag förstod det själv. Jag har i alla fall haft en underbar vecka och jag vill inte släppa taget om alla de här känslorna, även om de gör mig ledsen ibland och är alldeles för stora och alldeles för svåra att hantera. Jag är lycklig ändå. För allting är lättare när man är två. Även om det många gånger är mycket svårare när man är två.
Eller hur jag nu ska säga. Det där lät väldigt krångligt. Jag är knappt säker på att jag förstod det själv. Jag har i alla fall haft en underbar vecka och jag vill inte släppa taget om alla de här känslorna, även om de gör mig ledsen ibland och är alldeles för stora och alldeles för svåra att hantera. Jag är lycklig ändå. För allting är lättare när man är två. Även om det många gånger är mycket svårare när man är två.
utan ett ord
Har gått och blivit sjuk, tillslut. Jag hade väl inte väntat mig så mycket annat egentligen med tanke på att i princip alla varit sjuka säkert två gånger de senaste månaderna. Men det går ju inte att låta bli att hoppas, tyvärr funkade det ändå inte den här gången. Begraver mig under flertalet täcken, drunknar i te, kaffe, varm honungsmjölk, chai och varm choklad i hopp om att rädda min stackars hals. Det känns lite bättre idag än vad det gjorde igår kväll i alla fall men någonting säger mig att det här kommer att sitta i ett tag.
Därför borde man kanske passa på att läsa ikapp de där 300 sidorna som jag ligger efter med. Problemet är bara att det är så svårläst, långtråkigt och den där lillalilla detaljen att jag vet att jag egentligen inte BEHÖVER ha läst allting. Kruxet är ju bara att jag inte vet vilka delar jag behöver ha läst och vilka som är orelevanta.. Det är ganska elakt att ge ut sådana uppgifter.. Fast å andra sidan handlar väl utbildningen om att man ska lära sig saker, inte att man ska skriva godkänt på tentor och sedan glömma bort allt. Om examinationsuppgifterna bara vore lite roligare och kurslitteraturen lite mer spännande så skulle det helt klart vara lättare att läsa för att lära sig istället för att bara klara kursen. Det är sånt där som VI får lära oss att vi ska göra när vi är lärare, men lärarna idag behöver tydligen inte kunna det.
Det är mystiskt det där.
Var och varannan dag får vi höra uttrycket "barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör" och sedan pratar de i all oändlighet om lusten att lära, ett meningsfyllt lärande och vikten av lekfull och rolig undervisning samtidigt som det ska vara innehållsrikt och givande. Nu får vi ju i och för sig lära oss om förskola och inte skola, men det känns ju ändå konstigt att vi i förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande och sedan så fort barnen börjar skolan blir undervisningen mördande tråkig och ju längre upp i åldrarna människor kommer desto tristare blir allt. Snacka om att förstöra allt arbete man då lägger ner på att inspirera barnen i förskolan.. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på det här samhället.
Och bara för det ska jag börja skriva en uppgift om hur dagens läroplan speglar de typiska tidsdragen som finns i vårt samhälle. Lovely Monday.
Därför borde man kanske passa på att läsa ikapp de där 300 sidorna som jag ligger efter med. Problemet är bara att det är så svårläst, långtråkigt och den där lillalilla detaljen att jag vet att jag egentligen inte BEHÖVER ha läst allting. Kruxet är ju bara att jag inte vet vilka delar jag behöver ha läst och vilka som är orelevanta.. Det är ganska elakt att ge ut sådana uppgifter.. Fast å andra sidan handlar väl utbildningen om att man ska lära sig saker, inte att man ska skriva godkänt på tentor och sedan glömma bort allt. Om examinationsuppgifterna bara vore lite roligare och kurslitteraturen lite mer spännande så skulle det helt klart vara lättare att läsa för att lära sig istället för att bara klara kursen. Det är sånt där som VI får lära oss att vi ska göra när vi är lärare, men lärarna idag behöver tydligen inte kunna det.
Det är mystiskt det där.
Var och varannan dag får vi höra uttrycket "barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör" och sedan pratar de i all oändlighet om lusten att lära, ett meningsfyllt lärande och vikten av lekfull och rolig undervisning samtidigt som det ska vara innehållsrikt och givande. Nu får vi ju i och för sig lära oss om förskola och inte skola, men det känns ju ändå konstigt att vi i förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande och sedan så fort barnen börjar skolan blir undervisningen mördande tråkig och ju längre upp i åldrarna människor kommer desto tristare blir allt. Snacka om att förstöra allt arbete man då lägger ner på att inspirera barnen i förskolan.. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på det här samhället.
Och bara för det ska jag börja skriva en uppgift om hur dagens läroplan speglar de typiska tidsdragen som finns i vårt samhälle. Lovely Monday.
Don't you ever say I just walked away
Tiden går så fort, ena stunden längtar man efter något och nästa gång man funderar så har det gått två veckor sedan det där man längtade till hände. Tiden går fortare när man har roligt, sägs det också. Ändå känns det som att min tid går för fort hela tiden, när jag väntar på något, när jag borde göra något, när jag har roligt, när jag har tråkigt, när jag sover, när jag inte kan sova. Vet inte om jag borde försöka stanna upp, om jag lite oftare borde tänka efter vad det faktiskt är jag gör i just den stunden och hur det får mig att känna. Det där med att leva i nuet, folk påstår ju att det handlar om att man ska vara medveten om vad man gör med sitt liv, i sitt liv. Jag tror att jag är det. Jag är fortfarande helt genomlycklig och jag känner att jag gör bra val, även fast jag i efterhand kanske inser att jag inte kan leva så här hur länge som helst.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det här nu, men jag tror på riktigt att man blir knäpp av att tänka. I alla fall jag. Jag blir definitivt knäpp av att tänka. För jag mår (nästan) alltid bra i stunden och med det jag gör. Men när jag börjar tänka så känns det alldeles för ofta som att jag inte minns vad jag egentligen gjorde eller varför jag trivdes så bra som jag gjorde. Och då stannar jag ändå upp rätt ofta, jag kommer på mig själv med att sitta och tänka "åh, vilken rolig kväll", "vad glad jag är att jag följde med hit idag", "det här är det bästa valet jag gjort på flera år" och massa andra sådana tankar. Jag står verkligen fast vid att flytta till Göteborg var ett av de bästa beslut jag någonsin tagit och jag tänker fortfarande på det väldigt ofta. Alltså borde jag leva i nuet. Eller så gör jag det inte.
Åh. Jag blir bara mer och mer förvirrad när jag skriver för jag tror knappt att jag förstår vad jag försöker formulera. Jag har bara en liten luddig tanke någonstans långt bak i huvudet som jag vill skriva ned. Men jag tror inte att jag varken lyckas fånga tanken eller formulera den särskilt bra. Så antagligen förstår varken jag eller någon annan någonting alls av detta. Men jag vet vad jag menar i alla fall, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på det.
Det jag skulle komma fram till var i alla fall att tiden går så sjuhelsikes snabbt att jag blir mörkrädd! Och om sex dagar har jag varit här i två månader. Och hjälp. Och åh. Och alla andra uttryck.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det här nu, men jag tror på riktigt att man blir knäpp av att tänka. I alla fall jag. Jag blir definitivt knäpp av att tänka. För jag mår (nästan) alltid bra i stunden och med det jag gör. Men när jag börjar tänka så känns det alldeles för ofta som att jag inte minns vad jag egentligen gjorde eller varför jag trivdes så bra som jag gjorde. Och då stannar jag ändå upp rätt ofta, jag kommer på mig själv med att sitta och tänka "åh, vilken rolig kväll", "vad glad jag är att jag följde med hit idag", "det här är det bästa valet jag gjort på flera år" och massa andra sådana tankar. Jag står verkligen fast vid att flytta till Göteborg var ett av de bästa beslut jag någonsin tagit och jag tänker fortfarande på det väldigt ofta. Alltså borde jag leva i nuet. Eller så gör jag det inte.
Åh. Jag blir bara mer och mer förvirrad när jag skriver för jag tror knappt att jag förstår vad jag försöker formulera. Jag har bara en liten luddig tanke någonstans långt bak i huvudet som jag vill skriva ned. Men jag tror inte att jag varken lyckas fånga tanken eller formulera den särskilt bra. Så antagligen förstår varken jag eller någon annan någonting alls av detta. Men jag vet vad jag menar i alla fall, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på det.
Det jag skulle komma fram till var i alla fall att tiden går så sjuhelsikes snabbt att jag blir mörkrädd! Och om sex dagar har jag varit här i två månader. Och hjälp. Och åh. Och alla andra uttryck.
what doesn't kill you makes you stronger
Helgen har varit omvälvande på många sätt men just nu känns det mycket bättre. Det som inte dödar stärker, heter det ju, och jag börjar nästan tro på det. Eller våga tro på det i alla fall. Jag har sovit knappt fem timmar per natt den senaste veckan och börjar bli slutkörd både psykiskt och fysiskt, så idag ska jag hem till Hanna, äta pizza och spela bingolotto. Som riktiga gamla pensionärer.
Trots att det är så mycket är jag genomlycklig. Allting är egentligen så mycket bra, jag är fortfarande så oerhört tacksam över allting jag har här nere. Och så oerhört glad att jag faktiskt vågade ta steget och flytta hit. Det är det bästa som har hänt på länge, även om det är krävande på väldigt många sätt.
Igår jobbade jag, från klockan tolv på dagen till halv tre på natten. Det var nästan det roligaste jag varit med om sen jag kom hit. Vi var ett härligt gäng på omkring åtta-tio personer och vi hade så roligt, även om det var stressigt och jobbigt också. Men det roliga tog över, det var så underbart att kunna känna sig avslappnad i sällskapet och verkligen känna att jag trivdes.
För jag trivs. Jag trivs så bra. Och jag vill aldrig att den här känslan ska försvinna.
Trots att det är så mycket är jag genomlycklig. Allting är egentligen så mycket bra, jag är fortfarande så oerhört tacksam över allting jag har här nere. Och så oerhört glad att jag faktiskt vågade ta steget och flytta hit. Det är det bästa som har hänt på länge, även om det är krävande på väldigt många sätt.
Igår jobbade jag, från klockan tolv på dagen till halv tre på natten. Det var nästan det roligaste jag varit med om sen jag kom hit. Vi var ett härligt gäng på omkring åtta-tio personer och vi hade så roligt, även om det var stressigt och jobbigt också. Men det roliga tog över, det var så underbart att kunna känna sig avslappnad i sällskapet och verkligen känna att jag trivdes.
För jag trivs. Jag trivs så bra. Och jag vill aldrig att den här känslan ska försvinna.
Vad vore jag utan mina andetag
Det händer mycket nu. Har inte lyckats ta mig tid varken till att skriva eller ens försöka formulera något vettigt. Tankarna snurrar runt på högvarv och det som ena sekunden känns bra är i nästa stund bara förvirrande. De senaste tio dagarna har varit... intensiva, är nog rätt ord. Det har hänt saker hela tiden och jag har knappt fått en chans att stanna upp och reflektera över något. Det går bra ihop med mina planer på att sluta överanalysera allt som händer. Det går mindre bra ihop med mina planer på att faktiskt förstå någonting av tillvaron runt omkring mig. Jag börjar fundera på om jag verkligen behöver tänka så mycket som jag gör, börjar ifrågasätta allt jag undrar över. Ibland kanske det bara är bättre att flyta med i, låta sig svepas med i de känslor jag känner just för stunden och faktiskt lyssna på något annat än mitt förvirrade huvud. För jag tror inte att mitt huvud alltid är så smart. Jag tror mitt huvud försöker lura mig för att jag är livrädd att göra vissa saker, och det beror antagligen mer på min egen inställning än på att det faktiskt skulle vara farligt.
I helgen har jag mått så bra. Vi hade myskväll i fredags. Först plugg och sen middag, idol, chips och bara massa tjejsnack, helt välbehövligt för det var alldeles för länge sen sist. I lördags var jag hos fina syster, vi bakad bullar, drack kaffe, åt lunch och bara umgicks. Sedan tog jag tåget till Stockholm. Fina, underbara, älskade Stockholm. Hade filmkväll med andra syster. Mera chips och dip och gamla filmer. Bara så enkelt. Jag har saknat enkelheten. Ibland blir det så jobbigt med att vara här för på något vis måste jag hela tiden anstränga mig, vara med, försöka. Att bara vara är svårt när man ska försöka lära känna personer. Så fredag och lördag var bra för mig.
Därefter var det dags för Sjöslaget. Det var en upplevelse det. Men det får nog stanna så. Hemma i Göteborg igen och imorgon är det dags att försöka ta tag i skolan och livet igen. I alla fall lite mer än jag gjort tidigare.
