dreamer

Sekunder, minuter, timmar, dagar och veckor fortsätter att rusa förbi. Plötsligt har jag bott här i mer än två månader, utan förvarning börjar oktober närma sig november och oväntat nog är jag snart klar med min andra kurs på universitetet. Vilket innebär att det alldeles snart är dags för min tredje kurs och min första VFUperiod. Och jag längtar så! Min lluare verkar otroligt trevlig och jag har arbets- och barnabstinens. Jag saknar den där känslan att komma hem efter en riktigt lång dag på jobbet och bara däcka i soffan, tänka över dagens alla händelser och komma på mig själv med att le åt alla roliga saker som hänt och sagts under dagen. Jag saknar känslan av att göra något nyttigt, hjälpa någon, försöka förstå någon och få någon att förstå mig. Jag saknar barnens glädje, öppenhet, ärlighet och värme. Jag saknar att jobba helt enkelt.

 

Förutom att kursen snart är slut så har det hunnit hända otroligt mycket saker. Det är väl därför det känns som att tiden går så fort antar jag. Jag försöker att leva i stunden och låta bli att oroa mig över saker och ting, hittills har det fungerat bra, förutom att jag skjuter upp en del saker aningens för länge. Typ femhundra sidor litteratur eller känslor som jag borde berätta om. Men jag är nog trots allt jag vill påstå lite för feg. Jag säger att jag inte vet vad jag tänker i en del situationer, men det handlar mer om att jag inte vill erkänna det för mig själv och mindre om att jag är osäker och förvirrad. Att berätta om en känsla eller en tanke för någon annan innebär att den blir sann, på ett helt annorlunda sätt än vad den blir om jag bara låter den flyta omkring inuti mitt huvud och inte ge den någon uppmärksamhet. Att ignorera en tanke leder till att jag är medveten om att den finns där och att jag kan plocka fram den och åtgärda om jag vill, men om jag inte vill så är det helt okej att bara låta den vara där tills jag känner mig mogen. Om jag måste berätta om tanken så är den plötsligt verklig, då går det inte längre att ignorera den för då är det inte bara min tanke längre, då har jag plötsligt delat tanken med någon annan och då är vi två stycken som är helt medvetna om den, istället för att jag bara är lite halvt undermedveten om den.

Eller hur jag nu ska säga. Det där lät väldigt krångligt. Jag är knappt säker på att jag förstod det själv. Jag har i alla fall haft en underbar vecka och jag vill inte släppa taget om alla de här känslorna, även om de gör mig ledsen ibland och är alldeles för stora och alldeles för svåra att hantera. Jag är lycklig ändå. För allting är lättare när man är två. Även om det många gånger är mycket svårare när man är två.