dreamer

Idag har varit en lite halvtaskig dag. Jag har inte varit på topp så att säga.. Sen att plugga på det var inte det lättaste. Jag har ingen riktig studievana än och jag har inte förstått vad uppgiften tills imorn går ut på. Ovanpå det så var det helt okej jobbigt att läsa om barn och barnpsykologi, för då kom jag att tänka på jobbet och alla jag saknar. Och så började jag tänka på Stockholm. Och då började jag förstås längta hem. Då kom jag på att jag inte ens har något hem att längta till i Stockholm och då blev jag lite ledsen.

Så jag är lite ledsen nu. Men det sägs ju att 'home is where heart is' så då är det väl mitt hjärta jag saknar då. Eller något annat snurrigt, virrigt, luddigt, dimmigt.

Long time, no see, kanske man kan säga. Jag har firat två veckor som Göteborgsbo och idag är det precis två veckor sen skolan började. Bara för att göra mig själv lite mer förvirrad vaknade jag upp imorse utan den blekaste aning om var ja befann mig. Jag visste att jag borde varit på jobbet eftersom klockan var så mycket men eftersom jag inte låg och sov i min egen säng i mitt eget rum så antog jag att jag hade semester och var bortrest. Sen slog det mig att jag pluggade och därmed befann mig i Göteborg och vidare kom jag fram till att jag visst låg i min säng i mitt rum. Bara att den sängen och det rummet inte riktigt känns som mitt än.

Ungefär så mycket har jag fattat att jag faktiskt är här och att mitt fina, älskade rum i Stockholm inte ens existerar längre.

Senaste dagarna har varit rätt intensiva, kanske kan vara anledningen till min förvirring imorse. I söndags gjorde jag allt sånt där nödvändigt som man nu måste göra när man bor själv. Det är verkligen den största nackdelen med att bo ensam, tvätten är alltid smutsig tills jag bestämmer mig för att tvätta och disken står alltid kvar på precis samma ställe som jag lämnat den.. Så i söndags blev det en halv storstädning. Sedan har det varit nollning i princip varje dag och jag tror att ja börjar bli lite sliten, men å andra sidan är det bara tre och en halv vecka av mitt liv och jag ångrar ingenting så jag klarar nog av tio dagar till.

Skolan glöms lätt bort, jag har fortfarande bara fått en bok så jag kan inte riktigt plugga så mycket som jag borde och så har vi dessutom haft en underbart rolig del i kursen som kallas gestaltning, eller något liknande. Så idag ska vi spela upp en abstrakt tolkning av några av barn konvevtionens-nånting. Typ ungefär så, ja.

Befinner mig i en sådan där liten rosa skimmrande bubbla för tillfället. I ett land med regnbågar, fågelkvitter och stämningsfull musik. Jag vill inte försvinna ut från den bubblan, jag vill stanna kvar här för alltid.

Jag vill fortsätta gå omkring med den här känslan i bröstet om att ingenting är omöjligt, med tanken att jag kan göra allt jag vill, tron att jag är så stark att jag aldrig kommer falla igen, hoppet om att skapa någonting och drömmar om framtiden.

Inuti i mig brinner den där elden igen, den där skaparglädjen och lusten att bara skratta, högt och länge. Jag undrar om det är lycka, eller bara en kort stund av eufori. Eller om det är en av alla de där känslorna som jag inte lyckas sätta ord på.

Och allra sist undrar jag vad det kommer ifrån, och vad det innebär. Och allt som hör där till.

Idag är det exakt fem år sedan jag bytte gymnasium. Fem jäkla år. Fem år låter så mycket men det känns, kanske inte precis som nyss, men ändå rätt nyligen.

Jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen, jag är rätt dålig på att leva i nuet. Lever mest i framtiden och väldigt mycket i dåtiden. Och därför måste jag självklart fundera på hur livet hade sett ut om inte den där syo-tanten hade ringt mig just precis den där torsdagen för fem år och en dag sen. Jag undrar hur och var jag hade befunnit mig idag om jag inte hade bestämt mig för att ändå testa den där nya skolan för fem år sedan.

Tänk om jag inte hade vågat, velat eller något annat. Tänk om jag inte hade trivts den där första dagen och bestämt mig för att gå tillbaka. Jag minns bara att min enda tanke var "det kan i alla fall inte bli värre än vad det är nu". Och det kunde det nog inte heller ha blivit, för så dåligt som det var har jag aldrig varit med om varken förr eller senare. Men 'tänk om' finns ändå alltid där, tänk om jag hade stannat kvar, hade jag då vant mig? Hade jag bytt skola ändå, bara lite senare? Hade jag hoppat av eller skulle jag ha vant mig? Skulle jag ha lidit igenom hela gymnasiet bara för att klara av det?

Antagligen skulle jag stannat kvar. Jag är inte den som avslutar saker. Eller åtminstone var jag inte det då. Så om den där dagen för precis fem år sedan bara hade sett lite, lite annorlunda ut, vem vet var jag skulle befunnit mig idag då.

Den där känslan av hur man kan sitta mitt bland en stor grupp människor och ändå känna sig helt ensam är lite underlig. Idag har varit en bättre dag än igår men jag är ändå lite fundersam. På något sätt känns det som att det är "nyhetens behag" som börjar lägga sig, jag vet inte riktigt.

Jag blir förvirrad över hur mycket känslor som faktiskt kan få plats i en människa, och då kan jag inte låta bli att fundera på var dessa känslor är. Ibland känns det precis som att de kryper omkring under skinnet, ibland värker det som av is i hjärtat och ibland ekar det tomt i hela bröstkorgen och ryggen. Just nu känner jag mest det där krypandet och det är svårt att göra någonting åt.

Andas, lyssnar på musik och andas lite mer. Jag kan bara inte sätta fingret på var alla känslor kommer ifrån och vad de innebär. Så det enda som går att göra är att fortsätta att andas.

Har haft en riktigt dålig dag idag. Imorse var mjölken slut så jag kunde inte dricka mitt kaffe. I skolan lyssnade vi till att börja med på en föreläsning, med en extremt positiv och engagerad föreläsare. Det var dagen positiva det.

Därefter var det dags för seminarium där vi skulle diskutera och sammanfatta en bok på 170 sidor, vilket vi fick veta igår. Och jag hade inte boken i fråga så det gick väl sisådär. Sen har vi en speciell seminarieledare också. Ung, energisk, strukturerad men lite, ja. Ingen idé att diskutera detaljer. Hon är säkert väldigt bra när man väl har vant sig.

Seminariet drog ut på tiden och jag kom ut arg som ett bi och allmänt irriterad. Antagligen överdrivet irriterad. Fick prata av mig lite i alla fall.

Sitter i Nordstan och hoppas att dagen åtminstone ska få ett trevligt avslut.

Sitter i solen och njuter av sommarens sista värme. Kan inte förmå mig att stanna inomhus dagar som denna. Hösten börjar kännas på allvar nu, med kalla morgnar och isiga vindar, klarblå himmel och solen som står högt. Det här är det bästa med hösten. När sommarvärmen fortfarande finns kvar men kylan påminner om förändringen som snart kommer.

Hösten innebär av någon anledning alltid en massa förändringar, på samma sätt som nyår betyder löften om ett bättre år och våren är hoppets tid. Sommaren lovar inte så mycket i sig utan är bara en underbar tid för att sedan sakta övergå i höst. Hösten ja. Den är fin den.