dreamer

Den där känslan av hur man kan sitta mitt bland en stor grupp människor och ändå känna sig helt ensam är lite underlig. Idag har varit en bättre dag än igår men jag är ändå lite fundersam. På något sätt känns det som att det är "nyhetens behag" som börjar lägga sig, jag vet inte riktigt.

Jag blir förvirrad över hur mycket känslor som faktiskt kan få plats i en människa, och då kan jag inte låta bli att fundera på var dessa känslor är. Ibland känns det precis som att de kryper omkring under skinnet, ibland värker det som av is i hjärtat och ibland ekar det tomt i hela bröstkorgen och ryggen. Just nu känner jag mest det där krypandet och det är svårt att göra någonting åt.

Andas, lyssnar på musik och andas lite mer. Jag kan bara inte sätta fingret på var alla känslor kommer ifrån och vad de innebär. Så det enda som går att göra är att fortsätta att andas.