När själen är förlorad
En del dagar är så hopplöst grå och dimmiga. De dagarna befinner jag mig på botten, så långt ner det går att komma, och hur mycket jag än kämpar för att ta mig upp är det lönlöst. Idag är en sådan dag. Jag börjar fundera på om det ens är värt att anstränga sig eller om jag bara borde acceptera dagens känsla och hoppas att allt känns bättre imorgon. Men när jag funderar vidare kan jag inte bara fortsätta ligga där på botten. Jag måste bryta, måste försöka, måste göra någonting åt situationen.
Jag är en tänkande individ, jag har känslor och sinnen och jag har makten att förändra. Jag är frisk, stark, jag har möjligheter. Jag har egentligen allt det där som borde innebära att jag är glad. Ändå ligger jag här. Stirrar tomt i taket och tänker att jag är ensammast i hela världen. Sen påminns jag om att det finns andra personer som har det mycket värre än jag, som lever under hemska förhållanden, som inte har råd att äta, som inte har någonstans att bo, som är så sjuka att de inte längre kan leva fullt ut. Då får jag dåligt samvete för att jag tror att jag egentligen inte har någon rätt till att apatiskt stirra ut i tomma intet. Då sjunker jag ännu lägre för hur det nu än må vara så känns det ju som att jag är på botten och sen blir allting ännu mer förvirrat för alla har väl ändå rätt till sina upplevelser och sina tankar, men samtidigt så känns det oerhört elakt och egoistiskt med tanke på hur mycket jag faktiskt har i jämförelse.
På så vis slutar det alltid med att jag gör ett försök till att komma upp till ytan igen. Ofta går det men idag är en sådan dag där hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig längre än att jag kan se ljuset, men fortfarande befinner mig under vattenytan. Och om jag av en händelse skulle råka ta mig hela vägen upp kommer det så pass stora vågor att jag ändå inte får någon luft.
Jag försöker på nytt, hittar nya metoder, bryter mönstret. Jag går ut. Går fort i hopp om att lämna tankarna bakom mig. Försöker tvinga mig glad genom tankarna. Men för varje ny positiv tanke jag har så verkar jag ha glömt vad det är som egentligen gör den positiv. Jag tvingar mig själv att tänka på allt jag har, men allt jag har känns plötsligt så långt borta. Jag tvingar mig att tänka på allt som är bra med mig, uppmuntrande och stärkande ord går på repeat i mitt huvud, blir till ett mantra som hela tiden börjar om och om igen tills det är som en cirkel, utan början och utan slut.
Ändå blir det inte bättre. Jag antar att jag inte är särskilt övertygande. Det ända som hjälper då är att skriva. På något sätt kan jag lämna tankarna när jag väl lyckats formulera dem, sätta ord på dem och skriva ned dem. På något sätt försvinner stenen från mitt bröst och jag kan ta mig upp till ytan igen. Det går lättare att andas där.
Kommentarer
Trackback
