Vilsen men inte borttappad
Det här med att tänka, det känns inte som att det alltid är så bra för mig. Jag fastnar lätt någonstans och går vilse där och sedan vet jag varken vad jag tror eller tycker längre. Jag undrar var gränsen går mellan vad som är givande att fundera över och var det har gått över styr. Jag trodde att jag visste, i alla fall relativt bra, vem jag var. Nu vet jag ingenting längre. Jag vet inte vem jag är, vem jag tror att jag är, vad jag vill, vad jag känner, vad jag tycker eller vad jag tror på. Jag känner att jag förlorar mig själv när jag försöker få lite förståelse för det hela.
På något sätt är jag alltid så splittrad. Det är aldrig bara en ensam känsla som dominerar en situation eller händelse, det är alltid så många, motstridiga känslor så att jag inte förstår vad jag egentligen vill. Jag känner mig bara allmänt förvirrad när det gäller hälften av hela mitt liv just nu och jag vet inte hur jag ska göra för att hitta rätt. Om jag inte tänker på det får jag inga svar alls, och om jag tänker på det så övergår det alltid i alldeles för djupa funderingar. Jag hamnar på något vis alltid någonstans i "vad är meningen med livet"-frågan. Och jag tror inte att det finns ett svar på det. Jag tror snarare att det finns flera olika svar som tillsammans skapar en mening, men som är för överväldigande att förstå.
Och då kan man ju fråga sig om det verkligen är värt att gå vilse i tankeskogen i ett försök att hitta ett icke-existerande svar på en fråga som är alldeles för svår. Men det går ju inte riktigt att hindra tankarna heller. De är ju bara där, flyter in och ut ur fokus men försvinner inte när man väl har upptäckt dem en gång.
Och inte blev jag så mycket klokare av det här heller. Men jag tror att jag vet vad jag tror i alla fall. Nu behöver jag bara ta reda på vad det innebär för allting.
Kommentarer
Trackback
