När tystnaden skriker i öronen
På sistone har jag varit tom. Det ekar i mitt huvud och när jag försöker fånga upp tankarna blir de bara lägre och lägre tills de inte hörs längre. Det är väl ungefär motsatt mitt vanliga problem, då det är så mycket tankar som bråkar om att få plats så att jag tillslut bara vill hitta en knapp som stänger av alla utom en och därmed låter mig koncentrera mig på bara den tanken.Det är ovanligt men inte helt främmande, och jag vet inte hur den här känslan beskrivs. Jag har försökt så många gånger men utan att lyckas. Jag slås av samma frågor som jag ställt mig hundra gånger; hur skulle det vara om vi aldrig fått lära oss 'namn' på känslorna eller fått beskrivet för oss hur de känns? Hade vi då förstått vad det var vi kände? Hade vi kunnat identifiera de känslor vi hade inom oss? Hade vi vetat hur vi skulle bemöta känslorna inom oss och hur vi skulle agera utåt?Och så vidare till den andra frågan; har alla känslor verkligen namn och kan vi identifiera allt vi känner? För isåfall önskar jag att någon kan tala om vad det är jag känner nu.När jag tittar på tv hör jag allt som sägs men jag förstår ingenting och jag tittar inte på det som skärmen visar utan blicken envisas med att flyga upp i det högra hörnet och fastna där. När jag vill säga att jag är ledsen eller inte mår bra blir det en lögn redan innan jag formulerat orden, för jag är inte ledsen men jag är inte glad heller. Och det blir någonstans också en lögn för jag kan vara glad i två minuter men sen sluta med det när situationen passerat. Tom är det enda ord jag hittar som ens kommer i närheten av att beskriva hur det känns, för ekot i huvudet, det lilla, lilla gruskornet i bröstet som studsar omkring mot kroppens väggar, frånvaron i samtal och känslornas försvinnande är så likt tomhet det kan komma i mina ögon.Ändå känns det inte helt rätt, för jag känner ju att jag kännet något. Så helt tom är jag inte, det är jag säker på.
Kommentarer
Trackback
