day nineteen
- a photo of you very happy
I just came to say hello
Snart är det helg igen. Därefter fyra dagars jobb. Sedan verkar det som att jag får välkomna arbetslösheten återigen.
day eighteen
- a photo of a time when everything was changing
day seventeen
- a photo of a night you loved
sitting, waiting, wishing
Det är inte mycket som händer just nu, men med endast nio dagars jobb kvar och julen som står och väntar på min dörrmatta verkar det trots allt som att detta kommer att bli en relativt bra månad.
imagination
day sixteen
- a photo of last summer
day fifteen
- a photo of something that you miss
day fourteen
- a photo of a time in your life that's over, but you wish it wasn't.
survival
Och till alla de som tror att överleva är det viktiga- som jag ska till Marcus, att överleva är det enklaste, det är det utöver överlevandet, det som handlar om att verkligen leva, som jag är jobbiga.
day thirteen
- a photo of you at the last party you went to
älskling, vi ska alla en gång dö
day twelve
- a photo of you standing up
here is the place
isn't she lovely?
Men jag är så sju-i-helsikes trött på hela jordklotet med hela dess befolkning och all idioti att jag helst av allt vill dra täcket över huvudet tills idiotin försvunnit. Och nej, livet är inte lika lätt och perfekt som jag kände i söndags.
otillräcklig och destruktiv
Det värsta var bara att det kändes som ett avslut, det kändes inte bra i magen och jag längtade hem samtidigt som jag ville stanna kvar. Det kändes inte som jag. De onödiga kommentarerna, bristen på känsla och stelheten sved mest. Väntan på något annat. Något mer. Som om allt man gör måste betyda något. Som om allt man gör måste ha en mening eller leda till något.
Jag vet inte ens vad jag ville. Jag ville bara känna hur det kändes, om allt var vanligt eller helt annorlunda. Och det var det. Jag ville känna hur mycket jag klarade av och vad jag överlevde att möta. Jag ville bevisa för mig själv och för någon annan att livet går vidare. Jag ville få veta om det fanns någon framtid.
Och svar, ja de fick jag allt. Frågan är bara om det var några svar som jag kan få några egentliga svar av, eller om det bara var ytterligare ett bevis för vilken utomordentligt suverän skådespelare jag är.
day eleven
- a photo that makes you happy
När tankarna klarnar
En inledning från en bok och ett avslut från en annan, sammanlänkade.
En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften. Det var dags för en förändring men frågan var vad som skulle förändras.
Livet han levde såg olika ut varje dag men i andras ögon verkade det troligast rätt enformigt. Det viktigaste för Snusmumriken var därför att aldrig se genom andras ögon, han nöjde sig med att se världen med sina egna.
Som alltid promenerade han genom skogen, plockade svamp och annat ätbart och återvände sedan till sitt tält. Med hjälp av torra kvistar och tändstickor gjorde han upp en eld och när han så småningom fått i sig dagens föda packades tältet ihop och vandringen fortsatte. Vart vandringen ledde honom var det ingen som visste, inte ens han själv. Det här livet hade pågått så länge han kunde minnas. Eller. Så länge han ville minnas åtminstone. Den tidigare tiden var inget han ville erinra sig om och därför ingenting han ägnade en tanke. Därför bekymrade det inte Snusmumriken att han inte visste hur dagen skulle se ut eller var han skulle komma att övernatta, han vandrade helt enkelt tills han kände sig nöjd. Skogen skänkte Snusmumriken ett lugn han aldrig upplevt tidigare, det var en plats för stillhet och ro. När han var liten blev han kallad för eremit av de i sin bekantskapskrets men det var inget som störde honom, tvärtom kände han att det stämde väldigt bra men valde att ersätta ordet eremit med ensamvarg. Eremiter brukar upplevas som vresiga och arga när de blir störda och fanns det något Snusmumriken inte var så var det vresig.
Just den här morgonen verkade skogen extra levande. Eftersom hösten nalkades skiftade trädens löv i alla färger, ljuset ändrades allteftersom dagen fortskred och framåt eftermiddagen skymtades älvorna dansa i skogsgläntan. När det började skymma insåg Snusmumriken något som legat på lur i hans tankar länge utan att riktigt lyckats ta form. Han insåg vilket uppbrott det var han känt av på morgonen och han insåg att det var dags att förändra sina livsvanor. När han slog upp tältet för kvällen tänkte han för sig själv:
”Det är inte långt hem men jag har ändå en mycket lång väg framför mig. Målet är svårt att nå, men inte okänt; jag skulle vilja förlåta mina döda föräldrar.”
om visioner som aldrig blir till verklighet
Några sanningensord från en främling med inspirerande texter och vackra bilder. Jag läser mina egna texter och tittar på mina egna bilder och undrar vad folk skulle tycka om de fick läsa och se dem. Jag inser att jag saknar att skriva men ändå kan jag inte ta tag i det och jag undrar om det beror på att jag inte försöker eller om det är för att jag inte har någon inspiration. Jag vill tro att det är inspirationsbristen det beror på men innerst inne vet jag nog att det inte är riktigt sant, jag är en sådan person som måste ha en dead line för att kunna prestera, även om jag även måste få vänta på min inspirationskälla.
day ten
- a drunk photo of you
