life is a miracle
Så låst och så fast och så vet inte vad jag ska ta mig till. Är inte sugen på något särskilt, har ingen större lust att göra någon ansträgning över huvud taget men känner att någonting måste göras och vet samtidigt att jag är den enda som kan ändra någonting. Ändå går jag runt och hoppas på något slags mirakel, eller åtminstone någon plötslig invigelse, som kan ge mig något att jobba utifrån. Men åh. Jag vet verkligen inte, sitter bara fast fast fast och vill inte ha det jag har men vill inte ha något annat heller. Vet varken ut eller in. Hit eller dit. Vill att någon sliter tag i mig och bestämmer vad jag ska göra, men samtidigt vet jag att det ofta slutar i kaos för jag fungerar inte när någon annan bestämmer åt mig, jag måste göra mina egna val annars blir jag bara mer låst.
Undrar varför de här känslorna har kommit tillbaka precis nu men jag har väl mina funderngar på orsakerna. Dock är de inte helt glasklara och det gör mig galen att inte veta. Avskyr att inte veta.
Det enda jag vet är att jag måste göra något snartnusnartnusnartnu.
bara fyra jobbdagar till helg
Inte en enda sötsak i hela huset och jag dör av sockersug. Blir antagligen lite chai och läsa lite utepå balkongen. Varmt och kallt blir en perfekt blandning för mitt trötta huvud och då kan jag antagligen sova tidigt ikväll. Ingen sovmorgon imorn inte.
I was born
call I'm sick, call I'm angry, call I'm desperat for your voice
everything always happens for a reason
Det är samma visa hela tiden och jag vet inte längre vad jag ska göra för att bryta alla mönster. Vill och orkar som vanligt inte gå och lägga mig för jag är så förbannat trött på att höra min klocka ticka samtidigt som jag stirrar i mitt tak. Det känns som att jag vet varenda fläck, prick, streck, reva i det där taket. Som att jag skulle kunna måla av det i sömnen. Vet å andra sidan att jag borde gå och lägga mig för min mamma och min bror säger att ju tidigare jag lägger mig desto tidigare somnar jag ju och jag borde verkligen somna tidigt för annars kommer det bli ett helvete att gå upp imorgon. Men det vet jag ju att det ändå är. Mornar är alltid ett helvete vare sig jag stiger upp klockan sju eller klockan tio.
Det mesta av dagen har varit som i en dimma. De vägarna jag har gått på har försvunnit och det har känts som att jag vaknat upp utanför min ytterdörr utan att riktigt ha förstått hur jag har kommit dit. Kan inte direkt sätta någon känsla på hur dagen har varit, kan inte säkert säga vad jag gjorde vilken timme och vet knappt vad jag ätit. Vad kommer all den här jäkla dimman i från?
Det mesta av dagen har varit som i en dimma. De vägarna jag har gått på har försvunnit och det har känts som att jag vaknat upp utanför min ytterdörr utan att riktigt ha förstått hur jag har kommit dit. Kan inte direkt sätta någon känsla på hur dagen har varit, kan inte säkert säga vad jag gjorde vilken timme och vet knappt vad jag ätit. Vad kommer all den här jäkla dimman i från?
2012
Nyårslöften 2012:
sluta lova saker som jag ändå aldrig kommer att hålla
slut på arbetsvecka 0
Det känns som att söndagarna kommer allt tätare nu för tiden.
no lifer
Efter nästa helg har jag bestämt att jag ska sluta ha ett liv. Måste sluta slösa alla mina pengar på så onödiga saker som mat och dricka och saker som jag inte ens behöver. Börjar nästan gråta när jag ser mitt sparkonto. Har fyra tusen kronor att leva på nu fram till mars. Och då räknas självfallet inga oväntade utgifter in (lite fusk måste man få unna sig, annars håller inte tillvaron). I april ska saker och ting vara bra igen. Punkt.
samma gamla hjulspår
Börjar få tillbaka den där känslan jag hade vid den här tiden förra året. Jag känner att Stockholm för tillfället har gett mig vad det har att erbjuda, som att jag inte har något mer att hämta här. Börjar längta till ett nytt ställe, med främmande platser att upptäcka, nya omgivningar, andra människor att lära känna och något nytt att ge mig. Jag måste sluta cirkla runt i mina väl uppkörda hjulspår.
Det är som om jag har kört fast i mitt eget liv och inte vet hur jag ska ta mig vidare. Enda sättet jag kan komma på är som vanligt att förändra något och den här förändring behöver vara aningen större än mina vanliga tilltag, som att byta hårfärg eller köpa nya kläder. Jag behöver en förändring som har med själva livsstilen att göra, en förändring som känns rätt i mitt hjärta och som kan leda mig tillbaka.
De där till synes ytliga förändringarna jag i vanliga fall gör är mest som en påminnelse till mig själv, som en liten inspiration till att allt är möjligt och för att motivera mig till något nytt. Nu behövs något större, och något starkare.
Lycka
Otroligt hur glad man kan bli över någon annans lycka. Men glad är vad jag är. Glad och lycklig. Det är leenden som påverkar för här ligger jag ensam i soffan med ett leende som går från öra till öra. Lycka är det enda ordet.
det var alltid svårare
men inga tårar når min kind
Tre dagars helg men just nu fungerar ingenting.
Det går bara inte.
Tre dagar har passerat
De första tre dagarna av nya året har passerat och två av dem har varit jäkligt underbart bra. Idag har å andra sidan varit otroligt mycket mindre bra och ångest inför att jag återigen börjar jobba imorgon igen. Förstår mig inte på den ångesten eftersom jag tycker om mitt jobb och antar därför att känslan grundar sig i något annat obegripligt vilket leder till den slutsatsen att jag kanske behöver de där jäkla samtalen ändå som jag inte vill ha och inte kommer veta hur jag ska hantera. Allt jag vill är bara att kunna sova normalt om nätterna utan timtals och evigt stirrande upp i det mörka taket där endast ljusreflektioner från gatulyktorna är det enda som finns att iaktta.
Fuck. Jag vet att jag griper efter halmstrån men hoppas att fredag ska ge mig något bra.
Ljuspunkter och milstolpar från 2011
2011 har varit ett händelserikt år, med upp- och nedgångar och med jag-vet-inte-allt-som-har-hänt-gångar. Eftersom det sägs att en bild säger mer en tusen ord men jag ändå känner att jag måste lägga till lite ord för att kunna minnas ordentligt när jag tittar tillbaka får det lov att bli en årsresumé med såväl bilder som text.
Våren inleddes med att hela klassen plötsligt led av separationsångest då vi insåg att vi endast hade en termin kvar tillsammans innan alla skulle splittras och försvinna iväg åt olika håll. Detta innebar en hel del kvalitetstid med klassen, en kryssning till att börja med. Och ett fåtal veckor senare nattvolleyboll.
Våren inleddes med att hela klassen plötsligt led av separationsångest då vi insåg att vi endast hade en termin kvar tillsammans innan alla skulle splittras och försvinna iväg åt olika håll. Detta innebar en hel del kvalitetstid med klassen, en kryssning till att börja med. Och ett fåtal veckor senare nattvolleyboll.
Därefter spenderades åtskilliga luncher ute i solen (väldigt ofta) med sushilunch, småprat och även en hel del pluggande.
Det blev en hel del festande under våren, något som kändes väldigt bra under den perioden eftersom skolan krävde väldigt mycket och jag hade även rätt mycket på fritiden som störde min tankefrid. Till att börja med blev det en lagmiddag och sedan även en hel del skivor, mitt i veckorna vilket gjorde skoldagarna helt oseriösa och i högsta grad uthärdliga.
Det blev allt varmare ute och i väntan på sommaren spenderades en heldag tillsammans med mamma och lillasyster ”på andra sidan stan”. Vi promenerade vid vattnet, fikade i gräset och njöt av sol och fint sällskap.
Inte alltför långt efter var tiden inne för femte juni och min nittonårsdag. Jag var ensam hemma hela den helgen eftersom det blev en långhelg tack vare nationaldagen. Min födelsedag spenderades därav med Icajobb hela förmiddagen och sedan hem till kladdkaka, vispgrädde och besök av en fin liten Frida. Senare samma kväll blev det en impulsutflykt in till Staden där jag och Jennifer tillbringade kvällen i trappan framför konserthuset, som så många andra sommardagar.
Endast tre dagar senare var det dags för den där stora dagen som jag sett framemot med både spänning och förskräckelse i så många år- Studenten. Dagen bjöd på det allra mesta. Fick frukost på sängen (försenad födelsedagsfrukost, men ändå) och därefter blev det dags att göra sig i ordning för Den Stora Dagen. Väl i skolan blev det klassfotografering och champagnefrukost på den lilla ängen bakom skolan. Vid lunchtid hölls en hel del tal och det var svårt att inte bli tårögd när sanningen kröp fram. Ingen mer skola. Inga mera dagar med klassen. Ingen egen klass. Många Ingen och Inga men det handlade även om frihet och längtan efter något nytt. Utspring, åka flak utan musik men ändå ha lika kul, komma hem och spendera eftermiddagen med släkten och några vänner och sedan vidare till skolans Slutskiva. En sådan där dag som ingen glömmer helt enkelt.
Nästa stora tillfälle var denna vackra flickas student och kort därefter vår resa till Grekland som innehöll det allra mesta som en semester ska göra, det vill säga sol, bad, drinkar, balkonghäng, kortspel, bokläsning, mera sol, mera bad, goda middagar, promenader i värmen, strandpromenader och underbart umgänge.
Väl hemma från Grekland och Kreta hann jag i princip bara hem och packa om väskan för att dagen efter bege mig till min första festival någonsin. Peace and Love i Borlänge tillsammans med Jennifer och Livia och jag behöver väl inte ens berätta att otaliga minnen därifrån kommer att finnas kvar för alltid.
När hösten väl kom sade jag upp mig från Ica för att finna lyckan någon annanstans. Det hela började med en semesterresa till USA. New York, Florida och Miami Beach stod på schemat och alla tre ställen betades av på två veckor. Jennifer och hennes föräldrar stod för resesällskapet och jag kan inte säga annat än att det var en av de mest värda resor jag varit på.
Väl hemma i Sverige var det fint höstväder, trots att jag egentligen missat min favorit-höstmånad, och sedan blev det en trevlig hemmakväll och dagen efter en utgång för att fira hemkomsten samt få chansen att använda några av de klädesplagg som följde med hem från resan.
När verkligheten föll över mig insåg jag att det kanske var dags att ta tag i livet igen. Jag var trött, arbetslös, ensam på sätt och vis och jag kände mig allmänt trött på livet. Jag tog tag i det på det enda sätt jag egentligen vet om. Skapa lite förändring för att få ny motivation, inspiration och känsla. Kasta bort och byt ut det gamla. Sagt och gjort och det blev en paus från fotbollen, ny hårfärg, ny piercing samt att jag tog av mig mitt ”evighetshalsband” som varit med mig dygnet runt de senaste fem åren.
Jag vet inte riktigt hur mycket hjälpt jag blev av mina förändringar men med ett nytt jobb hade jag inte riktigt tid att fundera lika mycket längre och så småningom var även nästa resa inplanerad. Denna gång var det en Londonresa tillsammans med Kimmen och Jenni som stod på tur och vi hann med väldigt mycket på våra tre dagar.
Återigen tillbaka på svenskmark hade halva decembermånad passerat och julen stod för dörren. En fin kväll med Örbyflickorna och en utgång på det höjde humöret ordentligt.
Veckan efter var det jul som spenderades för mig själv hemma i huset med halsfluss. Det blev lite städning och fint på mitt rum i alla fall under de dagarna och sedan var det slut på det året.
Både långt och kort, snabbt och långsamt har det varit. Men det har i alla fall varit ett år som aldrig kommer att falla i glömska hos mig och som med absolut största säkerhet aldrig kommer att komma tillbaka.
Dyngkåt och hur helig som helst
Jag sitter ute på verandan. 0 grader varmt, eller kallt, och känner hur fingrar, händer, fötter och tår sakta domnar bort. Läser min bok och lever för en kort stund i någon annans liv istället för mitt eget. Kopplar samman, jämför och funderar samtidigt över mitt eget liv fast jag egentligen är mitt uppe i den där andres. Känner hur huvudet och hela hjärnan domnar bort i samma tempo som fingrar och tår. Efter femton minuter går jag in igen. Värmer händerna under vattenkranen. 36 grader och har fortfarande ingen känsel. 37, 38, 39. När det är närmare 42 brinner det istället i händerna men håller dem kvar. Behöver tina, smälta och göra fingrarna rörliga igen.
Jag tror inte att jag planerar mitt liv. Jag tror inte att mitt liv sker medan jag är upptagen med att göra upp planer för hur det ska se ut. Men jag tror inte heller att jag lever i nuet. Jag lever i något slags parallell universum mellan de stunderna då jag faktiskt gör saker som får mig att känna mig levande. Nya tankar väcks. Vad får mig att känna mig levande. Skriver listor, i huvudet och på papper. Undrar om dessa tankar och listor är en del av det där som "gör att livet passerar samtidigt som jag planerar mitt liv". Jag tror inte det. Om jag tänker och funderar större delen av mitt liv är det väl det som är mitt liv. Jag kanske föddes som filosof, bara i fel århundrade, vad vet jag.
Fortsätter fundera över någon annans liv och mitt eget. Reflekterar över vad som egentligen gör mitt liv till mig och inte någon annans. Nya tankar tar plats och jag undrar varför jag funderar så mycket över de andra jämt. Det är både så jag lever och så jag inte lever. Det är inte i de stunderna som jag är levande, men det är så jag tillbringar de flesta stunder då jag bara är, då jag bara följer med, låter strömmen ta tag i mig och döda lite tid. Jag märker att jag blir ledsen när karaktärerna i boken är ledsna, jag är glad när karaktärerna i boken är glada. Jag väcker liv, väcker tankar och väcker känslor genom att läsa vad andra personer tänker, känner, mår. I just den här boken står det att man inte ska tänka så mycket, att de liv som är genomtänkta egentligen inte har levts utan bara planerats och att personerna en dag vaknar upp och inser att medan de planerade sin tillvaro, sin nutid och sin framtid så passerade deras liv utan att de var medvetna om det.
Jag funderar och fortsätter jämföra.
Jag tror inte att jag planerar mitt liv. Jag tror inte att mitt liv sker medan jag är upptagen med att göra upp planer för hur det ska se ut. Men jag tror inte heller att jag lever i nuet. Jag lever i något slags parallell universum mellan de stunderna då jag faktiskt gör saker som får mig att känna mig levande. Nya tankar väcks. Vad får mig att känna mig levande. Skriver listor, i huvudet och på papper. Undrar om dessa tankar och listor är en del av det där som "gör att livet passerar samtidigt som jag planerar mitt liv". Jag tror inte det. Om jag tänker och funderar större delen av mitt liv är det väl det som är mitt liv. Jag kanske föddes som filosof, bara i fel århundrade, vad vet jag.
Inser i samma sekund jag skriver det att mitt liv måste ju vara det som jag gör, det som jag tänker och det som jag är. Sedan om det är ett liv jag vill ha, om det är det liv jag vill ha, det får jag ägna annan tid åt att fundera över. För det är i alla fall det livet som är mitt.
näst sista dagen
Jag undrar när människor börjar inse att det som de tror är det bästa för dem faktiskt är det som bryter ned och förstör allra mest.
forever more
Och det gör så ont. Det gör så helvetes ont att det bara skär i hela kroppen på mig. Och jag funderar över varför det är så. Funderar för att finna grunden, roten, till det onda som bara växer och växer.
Behöver jag ens nämna att den roten inte verkar existera. Den verkar mer vara som big bang, en obefintlig liten ärta ute i den oändliga rymden som helt plötsligt bara exploderar och tar över allt.
när ska jag bo
Jag vill inte bo i ett designerhus. Jag vill inte bo i ett kliniskt städat hus med ordning i varenda vrå. Jag vill bo i ett hus där det syns att någon lever där, dit främlingar kan komma och få en uppfattning om vem som bor där och dit bekanta kan komma och känna sig hemmastadda. Jag vill bo i ett hus som är mitt hus, med mina saker, mina färger, mina möbler, min ordning och där mitt liv syns.
Inte någon jäkla inredningstidnings-förbannade-toppmoderna-opersonliga-stil
det var ju det här jag ville
eller hur?
they won't care
Efter en dag i staden med Jennifer dansade jag gatan hem med musik i lurarna. Väl hemma blev det fem avsnitt av Intreatment, en hjärnskrynklare som analyserar sönder personer. Nu har jag ont i hjärtat.
Jag vet inte om det är någon omedveten reaktion på att se ett program som handlar om terapi, om det handlar om att jag tänker på mina egna problem när jag hör andra berätta om sina eller om det är för att den där hjärnskrynklaren påminner mig om någon som jag saknar. Vilket det än är, eller om det kanske är något helt annat, så gör det nu ont att andas. Det trycker ovan ifrån, över huvudet, ned i halsen, hårt över bröstet. I magen värker det bara, i låren och vaderna kryper det och fötterna vet jag inte riktigt vad det gör, det känns som att det pulserar i dem.
På internet läste jag att en panikattack är när oro och ångest gör sig påminda utan synbar anledning, och att de känns fysiskt i kroppen. Alltså verkar det vara en panikattack jag känner av just nu. Andas, slappna av och vänta ut attacken bara, stod det att man skulle göra. Jag väntar och väntar men det känns inte som att det vill gå över. Det känns som att jag vill dö under täcket.
Tre dagars jul
Julen har bara rusat förbi och jag känner inte att jag upplevde den alls, jag antar att det beror på att jag dels missade de sista och mest juliga förberedelserna och framförallt att jag missade större delen av självaste julafton. Istället för julmat fick jag två stekta ägg, två stekta potatisar och tre stekta tomater. Resten av dagen levde jag i princip på piller av olika slag och julmust. Juldagen innehöll inte heller särskilt mycket julfirande men den var väldigt mysig ändå, i synnerhet kvällen hemma hos Elly på St Eriksplan där vi åt mackor, drack te och spelade spel nästan fram till midnatt.
Idag var sista juldagen och det som skulle bli en jullunch blev istället tacolunch i sällskap med en väldigt blandad grupp av människor i min omgivning. Lunchmiddagen avslutades med alfapet och därefter hem för en rejäl utsortering och utrensning i garderoben. Nu har jag bara 38 klänningar kvar, minskade ner med sex stycken. Att det ska vara så förbannat svårt att göra sig av med saker man aldrig använder.
Godnatt.
