dreamer

Känner att livet inte riktigt fungerar som det ska just nu. Jag måste göra något igen, ändra något. Den stora frågan är ju bara vad det är jag är missnöjd med, vad som behöver förändrad. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, det känns bara som att allting står stilla. Och som om jag inte riktigt har någon kontroll över mitt liv. Det är en dålig känsla och jag tror inte det räcker med en ny hårfärg eller en ny piercing den här gången. Det måste vara större. Frågan är bara vad och den enda som kan hitta ett svar på den frågan är ju jag..

Är stressad till tusen nu igen och vet inte riktigt vad det beror på. Eller egentligen vet jag ju men det känns inte som att det är saker jag borde bli stressad över. Jag kan helt enkelt inte hjälpa att jag avskyr att ha alla dagar planerade med saker och att jag inte är en sådan person som gillar att alltid ha hundra bollar i luften. Jag fungerar inte när jag inte får ha mina hemmakvällar för mig själv då och då. Jag är nog en ensamvarg enda in i den innersta punkten i kroppen och det är en sådan sak jag inte kan ändra på. I det här fallet är det inte mig själv jag behöver eller känner att jag borde förändra, just nu är det min egen tillvaro, mina intressen och alla andras krav på mig som jag måste se över och prioritera bort. Jag fungerar verkligen inte annars. Och jag måste ju fungera, annars blir allt galet.

Var äntligen lite långledig, fast egentligen inte då jag jobbade fredagen. Men sommarkänslan och helgens tidsfördriv gav en känsla av att vara ledig i alla fall. På onsdag eftermiddag tog jag bussen rakt ut i skogen (det vill säga till Stavsnäs) för att sedan sätta mig på båten till Sandhamn och Sara. Där tillbringade jag en fin onsdagkväll och torsdag. På kvällen tog vi båten hem igen och åt sushi o stadsvärmen.

På fredag jobbade jag men det var en lugn dag på jobbet som främst ägnades åt datorjobb för en gång skull. Sedan åkte jag till landet där solen sken och det var sommarvarmt. Tillbringade en hel del tid nere på bryggan där vattnet var alldeles för kallt för att ens bads fötterna i men alldeles lagom vackert att betrakta. Var även ute på långpromenad i skogen där jag trodde att jag gått vilse men på något mystiskt vis endast lyckats gå i en cirkel runt alla husen. Kom ned till andra sidan av vattnet och där fanns en annan fin brygga.

Fick prova på att köra lite moppe, en gammal, och då menar jag väldigt gammal, grej som knappt gick att starta eller stänga av. Kul var det i alla fall, och jag välte ju inte fast jag körde sakta. Därefter var jag väldigt glad och lycklig och nöjd och belåten och massa andra adjektiv. Tog bilen tillbaka till Stockholm, spenderade kvällen på en uteservering i Medis och sist men inte minst en solig söndag med frukost hos mamma och sol på Saras balkong.

Och idag är det prick två veckor till min tjugoårsdag. Tänk vad fort tiden går!

Blev arg för att syster förstörde min sovmorgon genom att plinga på dörren och ringa tjugo gånger en timme innan jag skulle stiga upp. Klev upp ändå och gjorde det bästa av morgonen och nu är jag nästan glad att hon väckte mig. Hann med min vanliga "helgfrukost" bestående av knäckemackor med ägg och keso, ett glad blåbär- och hallonsmoothie och dessutom en kopp te på balkongen. Det gäller att vända de där dåliga dagarna till något bra. Man måste bara orka.

Ett enda ord har stått skrivet i min panna senaste dygnet och det är ÅNGEST med stora bokstäver. Det var länge sen jag kände det såhär, visst har jag varit deppig av och till och det är inte alla dagar jag är världens lyckligaste, men den här typen av ångest hade jag nästan glömt bort. Jag mår illa och vill bara gråta hela tiden. Kan inte tänka på någonting för att göra det hela bättre, kan inte läsa, se på film, prata med någon för det ligger hela tiden i bröstkorgen och skaver. Och illamåendet gör mig galen.

Imorgon är det ny vecka och nya tag så jag hoppas på det bästa. Fram tills dess antar jag att det bara är att härda ut, trots tårarna som svider bakom ögonlocken och illamåendet som gör det omöjligt att glömma bort.

Söndag och frukost på verandan. Äntligen morgonsol och en lugn förmiddag. I sommar ska det bli fler såna här mornar.

Har varit med mamma idag och köpt nya skor. Två par sandaler/tofflor att ha på jobbet, sådana där svindyra historier med bra sulor och stöd för allt vad det nu kan tänkas vara. Fick även med mig ett par sulor till conversen samt ett fotbehandlingskit hem. Det hela gick på lite drygt ett och två men om jag blir av med alla mina problem och slipper ha ont o både fötter och ben så är det helt klart värt pengarna. Har haft ont så länge nu att jag inte längre minns hur det känns att inte ha ont.

Spenderade eftermiddagen och kvällen tillsammans med fina Frida. Vi grillade med familjen och åt smälta bilar och glass till efterrätt. Promenerade och pratade om allt som vanligt. Imorgon är det match och sen umgås med Sara. jag älskar helger!

Har färgat håret igen också. Så nu är jag sådär sommarblond i halva håret och andra halvan är lite orange, rödblond och mörkbrun. Sånt där som sägs vara modernt nu, utväxtfrisyr eller vad det nu kan tänkas heta för fancy-engelsk/amerikanskt-ord. Måste ju erkänna att det inte var med meningen men nu när jag haft fem dagar på mig att vänja mig är jag faktiskt rätt nöjd!

Lever som vanligt i ett parallell universum där jag tillbringar min tid i det vanliga vardagslivet men mitt medvetande är någon helt annanstans. Umgås med nya fina personer, drömmer om att resa iväg någonstans där ingen känner mig och jag känner ingen, tror på framtiden, önskar mig bortåt och lever genom texter, dikter och bilder son tar mig genom dagarna. I kombination med mina drömmar såklart. Väntar på att mitt liv ska börja och försöker intala mig själv att det faktiskt började för snart tjugo år sedan. Det är svårt för min tröga hjärna att fatta det bara.

Det blir som en helt ny värld.

Tror nog faktiskt att jag ska chockera mig själv och fly landet ett tag. Känns inte riktigt som något någon kunnat förutse, än mindre jag, men som det känns nu skulle jag inte tacka nej till två månader i ett land där ingen känner mig och jag inte känner någon. Är så världssupertrött på tillvaron och alla människor omkring mig att jag bara vill rymma och gömma mig för allt mörker. Vill bara tillbringa lite tid med de människor som enbart får mig att må bra och slippa all skit med alla andra. Det är nog faktiskt värt det, det är nog vad jag vill. I alla fall just nu.

Ännu en helg har passerat och för en gång skull känns det inte som att den bara har runnit iväg ifrån mig. Jag och fina Madelene drack kaffe och satt i solen på kajen i Gamla Stan en förmiddag, vi tog igen en del av vad som hänt sedan studentdagen. Sedan spelade jag som sagt match och umgicks en hel del med Sara. Idag har varit en riktig familjedag då jag åt mysfrukost hos mamma och sedan filade vi i stan och gick på bio tillsammans med Nico, Gustav och Bella. Vi hann
Även med en hel del tid i solen, känns verkligen som vår nu äntligen.

På kvällen hälsade vi på inne hos grannarna vars barn och barnbarn var där på besök. Fick gulla lite med en tvååring och en fyra månaders bebis. Älskar barn, folk blir alltid så förvånade och tycker att jag borde få nog av dem på jobbet, men jag kommer aldrigaldrigaldrig på nog av de små oskyldiga, underbara och unika individerna. Jag är helt såld.

Träffade denna sköna böna idag. Var typ ett år sedan. Har hängt med Sara och sedan spelat match. Tror att det är söndag men tack o lov tror jag fel. En dags till ledigt och sedan fyra dagars jobb. Kanske överlever jag enda till nästa helg!

Har varit och är fortfarande oerhört tom på ord. Vet inte vad det beror på eller hur länge det ska vara men jag känner mig så oerhört ofokuserad och sårbar. Minsta lilla kritik och jag vill lägga mig ned och gråta, minsta motgång eller sorgliga sak får tårarna att rinna ned för kinderna. Och det där ofokuset gör inte saken bättre. Tusentals tankar åker bergochdalbana inne i huvudet men på något sätt går det för fort för att mitt medvetande ska få något grepp om dem. Vissa kanske skulle kalla det depression. Jag vill inte vara deprimerad, vill inte ha någon svacka just nu så jag tänker bara låta bli att benämna det och härda ut.

Älskar att cirkus ungefär en sådär 90 % av alla mina femenina "vänner" på facebook uppdaterar tio gånger dagligen om vad de ätit, tränat eller gått ned i vikt. Är så himmelskt trött på att se och höra allas jäkla vikt- och utseendefixeringsproblem att jag skulle kunna tänka mig att ta bort facebook enbart på grund av det...

Som om livet inte är värt något mer, som om dagarna inte innehåller något mer intressant, som att alla fortfarande vore femåringar vars högsta önskan är att bli bekräftade och uppmärksammade av omgivningen. Som att man inte kan vara nöjd över sig själv och sina egna prestationer om man inte får minst femton "likes" på facebook och hör sju kommentarer om dagen om att "du är ju inte tjock, jag önskar att jag hade din kropp!"

Aaaaaaaaaaaah. Som jag läste någonstans idag, "life is not complicated, people are."